Tankar i trappen

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

I morgon ska jag läggas in för operation. Ingen stor sak, men ändå ett ingrepp där jag kommer att vara nedsövd. Jag tänker att om jag aldrig vaknar upp ur narkosen gör det ju ingen skillnad för mig. Jag fortsätter ju bara att sova in i evigheten. Desto större skillnad för min familj, som inte längre har någon far, make, morfar eller farfar längre. Och med alla de konsekvenser en nära anhörigs död för med sig. Jag har heller inte, till skillnad mot en del andra, tänkt ut hur jag vill ha min begravning, lika lite som jag kan svara på frågor om favoritmusik eller favoritförfattare. Så många som betytt så mycket i olika skiften av livet. Jag brukar säga att jag inte är rädd för att vara död. (Var fanns jag innan jag föddes?) Själva döendet däremot kan nog vara både smärtsamt eller en befrielse. Den unika genuppsättning som är min kommer att leva kvar i min efterkommande; konsekvenserna av mina handlingar, på gott och ont, kommer också att leva vidare i en generation eller två; och slutli...

Om Jan Myrdal var den som på 1970-talet inspirerade oss unga (företrädesvis) män på vänsterkanten att börja skriva, så var Anders Ehnmark den som fick mig att stryka. Stryka i texten alltså. Som ung aktivist i FiB Kulturfront hade jag fått några mindre alster publicerade i tidningen. Sommaren 1973 hade jag skrivit en text om vårt konsumtionsinriktade samhälle som antogs som gästledare i tidningen. Jag fick tillbaka manuset med några vänliga rader från Anders Ehnmark, som då var kulturredaktör på tidningen. Överstruket med svart tusch på en fotostatkopia som gnisslade mellan fingrarna var adjektiv, kraftuttryck och annat som dolde det han uppfattade som min röst. Ungefär så uttryckte han det i följebrevet. Glädjen över att bli publicerad överglänste den gången förtrytelsen över att han dödat mina älsklingar. Det som jag då uppfattade som essensen såg han som utanverk. Inte har jag alla gånger levt som han lärde, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det som står mellan ra...