Tankar i trappen

Dottern och hennes familj ska flytta. Jag tänker inte utan visst vemod på allt kul barnen och jag haft på den lilla ön i utkanten av stan: Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar, en stunds balansgång på stenmuren, ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben, änderna och svanarna i vattnet under bron, en katt som springer över gångvägen. Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska: – Morfar titta här! En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel. Fåglarna i buskagen som den äldsta, den gången två år, och jag såg och lyssnade på. Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga, det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken. Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre. Den stora gungan i lekparken nere vid v...

Somliga böcker man köper blir liggande olästa (jag skäms att säga hur många). Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt från 2011 är en. Så när jag läste en artikel om hur vi människor fattar våra beslut väcktes mitt intresse på nytt för Nobelpristagarens bästsäljare. Enligt Kahneman (och andra före honom) har vi människor två system för beslutsfattande: – Med system ett fattar vi magkänslebeslut, som vad vi ska äta till lunch eller vilken låt vi ska lyssna på – sådant som inte kräver så mycket eftertanke. Den typen av beslut kan vi hantera många av. System två innebär de större besluten, som om vi ska köpa en bostad, byta jobb och så vidare, förklarar psykologen som citeras i artikeln. Med system två , det som kräver mer eftertanke, är det så att människan inte klarar av att hantera mer än ett beslut åt gången, eftersom dessa tar tid att tänka igenom och kräver mycket energi. Det är därför det är svårt att genomföra en svår uppgift på jobbet om man samtidigt går runt och försök...

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl. Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna. Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en...

Några dagar innan nyår raderar jag mitt Facebook-konto. (Dvs Facebook insisterar på att ge mig en ”betänketid” på 30 dagar, så informationen försvinner inte förrän i slutet av januari. Förhoppningsvis.) Just nu känns det inte som någon större uppoffring. Min aktivitet har minskat gradvis det senaste året. På sex månader har jag knappt varit inne alls. Men varför detta drastiska steg? Först och främst, jag mår inte bra av Facebook. Sociala medier lockar fram mina sämsta sidor: jag slickar fåfängt i mig ”gillanden” och glada tillrop samtidigt som jag tar åt mig av och ältar negativa kommentarer; jag retar upp mig på dumheter och illvilligheter som folk sprider och kan, trots att jag borde veta bättre, inte låta bli att jämföra mitt liv med allt livsstilsskryt och slösar min tid på allt scrolla och läsa sånt jag inte valt. Dessutom vill jag inte längre bjuda det där företaget på all min personalia, intressen, gillanden osv. Kanske återkommer jag i begränsad omfattning någon gång i fra...