Tankar i trappen

Tomas Lappalainen beskriver i sin lysande och rentav omtumlande skildring av stadsstatens uppkomst – Världens första medborgare , (Lindh 2017) – om hur inga kvinnor följde med på de expeditioner som grundade nya samhällen runt Medelhavet och Svarta havet: Den självklara förutsättning var att man tog kvinnor, på vägen till eller på platsen för den nya bosättningen efter att ha besegrat de män som hade dem. Kan man inte här, i en sorts ursprungliga beskyddarrelation män och kvinnor emellan, skönja en historisk rot till kvinnoförtrycket? Mannen tvångsbeskyddar en kvinna i utbyte mot lydnad och reproduktion.En sorts maffiarelation i centrum av den historiska familjen, som alltjämt ger ett eftersläpande och, eftersom beskyddarverkligheten numera är helt förändrad, närmast drömskt eko i vår kultur. "Beskydd" här alltså i samma bemärkelse som inom maffian, att det "drömska ekot" många gånger blir en mardröm, har vi ju fått otaliga bevis på. Sigrid Schottenius Cullh...

Att män, som beter sig som svin, skulle ändra sitt beteende på grund av en mediekampanj är nog att hoppas på för mycket. Men kan #metoo få alla oss som någon gång stått vid sidan och tittat på, eller sett hur en chef, kollega eller vän betett sig mot en kvinna eller en yngre man, att säga ifrån istället för att tiga, är ett stort steg taget. Den stora tragedin är ju som bekant inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. Och hur ska pojkar och unga män någonsin lära sig bättre när vuxna män behandlar kvinnor som leksaker och sina privata ägodelar. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vi gör. Att som man dela något i #metoo-kampanjen kan tyckas övermaga och ett förringande av kvinnors erfarenheter. Men aldrig glömmer jag den man som tryckte sitt hårda kön mot mig i tunnelbanan på bron mellan Slussen och Gamla stan. Jag var elva år och vi stod i utrymmet mellan dörrarna. Jag minns än idag den förlamande skräcken; att skrika eller säga något var uteslu...

Min dotter delar med sig av ett samtal hon haft med barnbarnet, fyra år, om hans lillebror:

En helg i oktober deltar jag i en filosofisk retreat på en kursgård i Småland. Med mobiler och paddor avstängda samtalar vi parvis och i grupp om ämnen som Människans natur, Att förstå sin omvärld och Naturen. Programmet ger gott om utrymme för vila och promenader i de natursköna omgivningarna. I retreattanken ingår ju att ge plats för avskildhet och reflektion. Några av samtalen inleds med en stunds gemensam meditation. Som Jan, en av samtalsledarna sammanfattar, att vara människa är kanske att vi, tolv för varandra okända personer (vi känner varandra bara vid förnamn), kan sitta så här och samtala om vilka vi är och vart vi är på väg. Inget annat djur (för det är vi ju också) gör det, så vitt känt. * Kalle Grill, en av samtalsledarna, reflekterar över vad en filosofisk retreat är på SSFP:s blogg .

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda. Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer: – Gud, vad jag är trött på våra politiker. – Om vi visste hur bra vi har det här i landet. Eller om det gått bra för favoritlaget: – Heja Djurgården! Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt. Nu när omst...

Jag ser på det yngsta barnbarnet, drygt sex månader gammal, och tänker: Nyss var du en skälvande liten fågelunge, fast förankrad vid din mors bröst. Nu sitter du upp, möter varje leende med ett skratt, klappar förtjust i händerna och utbrister i olika ljud och läten. I din mun har du fyra pärlvita tänder som du testar mot allt i din närhet. Till dina föräldrars stora glädje har det till och med hänt att du någon gång sovit en hel natt. Och snart kommer du att börja krypa, kunna resa dig upp och gå ut i den värld som väntar på dig. Livet är ett mirakel.

Just som jag ska gå och lägga mig läser Lena en nyhetsflash om att Magdalena Ribbing har dött, avliden efter en fallolycka i hemmet. Det känns som om en gammal släkting gått bort. En klok sådan. Jag vet att många i vänkretsen fnissat och gjort sig lustiga över vad de kallat det ribbingska etikettstyranniet, som hur man håller i besticken eller viker en servett. Och visst kunde hon upplysa om sånt som att en använd servett läggs till vänster för att markera att man avslutat en måltid och vad ”mörk kostym” betyder på en inbjudan. Men framför allt vill jag minnas henne för de dygder hon höll fram i detta egotrippade tidevarv, där vi alla tror oss vara de solar som planetsystemet kretsar kring: hänsyn, respekt och inlevelseförmåga. ”Tacka och tänk” som hon skrev i en av sina sista krönikor i Dagens Nyheter. Hennes stil var precis och hennes penna kunde drypa av gift, vare sig det nu gällde frågor om det är rätt att kräva betalning av sina gäster (!) eller folk som behandlar hemmet de g...