Tankar i trappen

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden. Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, baka...

En lördagförmiddag sätter jag mig på pendeltåget för att besöka endoskopienheten på det lilla närsjukhuset i förorten. Det privata vårdbolag som driver enheten har uppenbarligen fått till ett bra avtal med landstinget. Vi har så mycket remisser så vi jobbar både lördagar och söndagar, berättar läkaren som undersöker mig. Nåväl, det är en rutinkontroll, inte direkt behagligt, varken före, under eller efter, men full uthärdligt. Men det som slår mig är med vilken självklarhet jag utgår ifrån att allt ska vara normalt. Visst tänker jag att det skulle kunna vara det värsta möjliga, men tanken slår aldrig rot. Och väl är väl det. Oro har vi väl så det räcker och blir över. Lena berättar om blivande föräldrar hon möter i sitt yrke. De som tar fostervattenprover utgår alltid från att allt är normalt. Och ilskan, förtvivlan och sorgen de gånger så inte är fallet. Inte sällan går den ut över budbäraren. Jag tänker på med vilken fördragsamhet de gamla kunde hantera livets skiften. Människa...

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige , berättelsen om hennes egen familj. I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar. I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbe...