Fortsätt till huvudinnehåll

Jag springer längs havet

Jag springer längs havet. Det är mörkt. Vågorna, vita, skummar mot stranden. Efter en inledande promenad en kvart i snabbt tempo är musklerna varma och uppmjukade. Jag stretchar benen och börjar springa.

Jag har alltid gått, cyklat och på senare år simmat mycket. En rask promenad på morgonen har vädrat ut nattens ångor och satt fart på kroppen innan arbetsdagen. Men så nån gång i höstas kom jag att diskutera med en bekant det här att man aldrig blir riktigt trött. Trött i huvudet efter en arbetsdag vid skrivbordet, jovisst, ibland rastlös och orolig, men aldrig riktigt trött i kroppen. I min omgivning finns flera löpare, men jag har aldrig tänkt att det varit något för mig. Så en dag på morgonpromenaden började jag springa lite lätt …

Det ljusnar över horisonten. Klockan är strax efter sju. Hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir häftigare. De första minuterna är värst. Vad är det här? tycks kroppen säga. Vad håller du på med? protesterar musklerna i lår och vader. Så har det varit förr också, men nu fortsätter jag. Och snart har motorn varvat upp.

Mitt mål, enligt ett program som jag hittade på nätet, är att kunna springa 30–40 minuter i sträck, till sommaren har jag tänkt. Sen får jag se. Är fortfarande i en uppbyggnadsfas. För närvarande varvar jag löpintervaller på upp till 5–6 minuter med nån minuts raskt promenerande, sammanlagt i 25 minuter. Som nybörjare måste man vara rädd om leder och muskler, särskilt i min ålder. Inte dra på sig några kroniska skador. Jag avslutar svettig, trött och nöjd med några minuters lugn promenad hem. Stretchar, duschar och mår gott resten av dagen.

Ja, så är det. För första gången känner jag att kropp och ”knopp” är i balans. Även om jag inte riktigt kan känna den eufori jag upplevde efter de första gånger jag sprang. Men som alla missbrukare jagar jag förstås den första kicken.

Höger, vänster, höger, vänster. Plötsligt känns benen som timmerstockar. Varje utflykt i tankevärlden slår omedelbart tillbaka. På det stadium jag befinner mig får man inget gratis. Jag tappar fokus, andningen blir oregelbunden och benen mattas. Koncentrerar jag mig på benen och lårmusklerna kommer krafterna åter och jag kan fortsätta, några meter till. Jag rätar på ryggen och tar sikte på nästa mål. Jag tänker mig ett fiktivt gummiband som drar mig vidare.

På kvällarna läser jag Haruki Murakami och Christopher McDougall och låter mig inspireras.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Haruki Murakami
Norstedts 2010, 2011 (pocket)

Born to run
Christopher McDougall
Bokförlaget Offside/Månpocket 2012


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården . Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö. Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är. Läs mer om Skogskyrkogården här.