Fortsätt till huvudinnehåll

Jag springer längs havet

Jag springer längs havet. Det är mörkt. Vågorna, vita, skummar mot stranden. Efter en inledande promenad en kvart i snabbt tempo är musklerna varma och uppmjukade. Jag stretchar benen och börjar springa.

Jag har alltid gått, cyklat och på senare år simmat mycket. En rask promenad på morgonen har vädrat ut nattens ångor och satt fart på kroppen innan arbetsdagen. Men så nån gång i höstas kom jag att diskutera med en bekant det här att man aldrig blir riktigt trött. Trött i huvudet efter en arbetsdag vid skrivbordet, jovisst, ibland rastlös och orolig, men aldrig riktigt trött i kroppen. I min omgivning finns flera löpare, men jag har aldrig tänkt att det varit något för mig. Så en dag på morgonpromenaden började jag springa lite lätt …

Det ljusnar över horisonten. Klockan är strax efter sju. Hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir häftigare. De första minuterna är värst. Vad är det här? tycks kroppen säga. Vad håller du på med? protesterar musklerna i lår och vader. Så har det varit förr också, men nu fortsätter jag. Och snart har motorn varvat upp.

Mitt mål, enligt ett program som jag hittade på nätet, är att kunna springa 30–40 minuter i sträck, till sommaren har jag tänkt. Sen får jag se. Är fortfarande i en uppbyggnadsfas. För närvarande varvar jag löpintervaller på upp till 5–6 minuter med nån minuts raskt promenerande, sammanlagt i 25 minuter. Som nybörjare måste man vara rädd om leder och muskler, särskilt i min ålder. Inte dra på sig några kroniska skador. Jag avslutar svettig, trött och nöjd med några minuters lugn promenad hem. Stretchar, duschar och mår gott resten av dagen.

Ja, så är det. För första gången känner jag att kropp och ”knopp” är i balans. Även om jag inte riktigt kan känna den eufori jag upplevde efter de första gånger jag sprang. Men som alla missbrukare jagar jag förstås den första kicken.

Höger, vänster, höger, vänster. Plötsligt känns benen som timmerstockar. Varje utflykt i tankevärlden slår omedelbart tillbaka. På det stadium jag befinner mig får man inget gratis. Jag tappar fokus, andningen blir oregelbunden och benen mattas. Koncentrerar jag mig på benen och lårmusklerna kommer krafterna åter och jag kan fortsätta, några meter till. Jag rätar på ryggen och tar sikte på nästa mål. Jag tänker mig ett fiktivt gummiband som drar mig vidare.

På kvällarna läser jag Haruki Murakami och Christopher McDougall och låter mig inspireras.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Haruki Murakami
Norstedts 2010, 2011 (pocket)

Born to run
Christopher McDougall
Bokförlaget Offside/Månpocket 2012


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...