Fortsätt till huvudinnehåll

Jag springer längs havet

Jag springer längs havet. Det är mörkt. Vågorna, vita, skummar mot stranden. Efter en inledande promenad en kvart i snabbt tempo är musklerna varma och uppmjukade. Jag stretchar benen och börjar springa.

Jag har alltid gått, cyklat och på senare år simmat mycket. En rask promenad på morgonen har vädrat ut nattens ångor och satt fart på kroppen innan arbetsdagen. Men så nån gång i höstas kom jag att diskutera med en bekant det här att man aldrig blir riktigt trött. Trött i huvudet efter en arbetsdag vid skrivbordet, jovisst, ibland rastlös och orolig, men aldrig riktigt trött i kroppen. I min omgivning finns flera löpare, men jag har aldrig tänkt att det varit något för mig. Så en dag på morgonpromenaden började jag springa lite lätt …

Det ljusnar över horisonten. Klockan är strax efter sju. Hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir häftigare. De första minuterna är värst. Vad är det här? tycks kroppen säga. Vad håller du på med? protesterar musklerna i lår och vader. Så har det varit förr också, men nu fortsätter jag. Och snart har motorn varvat upp.

Mitt mål, enligt ett program som jag hittade på nätet, är att kunna springa 30–40 minuter i sträck, till sommaren har jag tänkt. Sen får jag se. Är fortfarande i en uppbyggnadsfas. För närvarande varvar jag löpintervaller på upp till 5–6 minuter med nån minuts raskt promenerande, sammanlagt i 25 minuter. Som nybörjare måste man vara rädd om leder och muskler, särskilt i min ålder. Inte dra på sig några kroniska skador. Jag avslutar svettig, trött och nöjd med några minuters lugn promenad hem. Stretchar, duschar och mår gott resten av dagen.

Ja, så är det. För första gången känner jag att kropp och ”knopp” är i balans. Även om jag inte riktigt kan känna den eufori jag upplevde efter de första gånger jag sprang. Men som alla missbrukare jagar jag förstås den första kicken.

Höger, vänster, höger, vänster. Plötsligt känns benen som timmerstockar. Varje utflykt i tankevärlden slår omedelbart tillbaka. På det stadium jag befinner mig får man inget gratis. Jag tappar fokus, andningen blir oregelbunden och benen mattas. Koncentrerar jag mig på benen och lårmusklerna kommer krafterna åter och jag kan fortsätta, några meter till. Jag rätar på ryggen och tar sikte på nästa mål. Jag tänker mig ett fiktivt gummiband som drar mig vidare.

På kvällarna läser jag Haruki Murakami och Christopher McDougall och låter mig inspireras.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Haruki Murakami
Norstedts 2010, 2011 (pocket)

Born to run
Christopher McDougall
Bokförlaget Offside/Månpocket 2012


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...