lördag, januari 26, 2013

Jag springer längs havet

Jag springer längs havet. Det är mörkt. Vågorna, vita, skummar mot stranden. Efter en inledande promenad en kvart i snabbt tempo är musklerna varma och uppmjukade. Jag stretchar benen och börjar springa.

Jag har alltid gått, cyklat och på senare år simmat mycket. En rask promenad på morgonen har vädrat ut nattens ångor och satt fart på kroppen innan arbetsdagen. Men så nån gång i höstas kom jag att diskutera med en bekant det här att man aldrig blir riktigt trött. Trött i huvudet efter en arbetsdag vid skrivbordet, jovisst, ibland rastlös och orolig, men aldrig riktigt trött i kroppen. I min omgivning finns flera löpare, men jag har aldrig tänkt att det varit något för mig. Så en dag på morgonpromenaden började jag springa lite lätt …

Det ljusnar över horisonten. Klockan är strax efter sju. Hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir häftigare. De första minuterna är värst. Vad är det här? tycks kroppen säga. Vad håller du på med? protesterar musklerna i lår och vader. Så har det varit förr också, men nu fortsätter jag. Och snart har motorn varvat upp.

Mitt mål, enligt ett program som jag hittade på nätet, är att kunna springa 30–40 minuter i sträck, till sommaren har jag tänkt. Sen får jag se. Är fortfarande i en uppbyggnadsfas. För närvarande varvar jag löpintervaller på upp till 5–6 minuter med nån minuts raskt promenerande, sammanlagt i 25 minuter. Som nybörjare måste man vara rädd om leder och muskler, särskilt i min ålder. Inte dra på sig några kroniska skador. Jag avslutar svettig, trött och nöjd med några minuters lugn promenad hem. Stretchar, duschar och mår gott resten av dagen.

Ja, så är det. För första gången känner jag att kropp och ”knopp” är i balans. Även om jag inte riktigt kan känna den eufori jag upplevde efter de första gånger jag sprang. Men som alla missbrukare jagar jag förstås den första kicken.

Höger, vänster, höger, vänster. Plötsligt känns benen som timmerstockar. Varje utflykt i tankevärlden slår omedelbart tillbaka. På det stadium jag befinner mig får man inget gratis. Jag tappar fokus, andningen blir oregelbunden och benen mattas. Koncentrerar jag mig på benen och lårmusklerna kommer krafterna åter och jag kan fortsätta, några meter till. Jag rätar på ryggen och tar sikte på nästa mål. Jag tänker mig ett fiktivt gummiband som drar mig vidare.

På kvällarna läser jag Haruki Murakami och Christopher McDougall och låter mig inspireras.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Haruki Murakami
Norstedts 2010, 2011 (pocket)

Born to run
Christopher McDougall
Bokförlaget Offside/Månpocket 2012


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Etiketter: