Tankar i trappen

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt. ”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.” Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression . Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för...

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer . Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen. Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos...

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”. De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok ( Döden är en man. Fischer 1999...