Tankar i trappen

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att ett av hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet härstammar, enligt S-ledaren, från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget. En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt. Denna och andra myter avlivar lingvisten Mikael Parkvall i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted). Med en besserwisseraktig glimt i ögat visar han att eskimåerna inte har fler ord för snö än till exempel svenskan (fast vi sätter samman till ”nysnö”, ”skarsnö”, ”blötsnö”, ”kramsnö” osv.) eller att ”kärring” inte alls är någon man håller kär. Det som höjer boken över trivial pursuit-nivån är emellertid det han skriver om det svenska språkets storlek och engelskans...

Någon åsikt om den kungliga förlovningen har jag inte. Som republikan av princip bidar jag min tid. Det svenska folkets förhållande till sina kungar är en invecklad historia, där adeln emellanåt fått dra det kortare strået. Men visst höjer jag på ögonbrynet åt att en man faller på knä och friar till sin kvinna som sedan måste be sin far om tillåtelse till giftermålet. Hederskultur, någon? Desto intressantare var de första kommentarerna omedelbart efter gårdagens tillkännagivande som alla gällde det stundande bröllopets betydelse för landet ekonomi och den privata konsumtionen. Svenskt näringsliv hade redan gjort en utredning. Hur var det Marx skrev? Under kapitalismen förtingligas all mänskliga relationer och förvandlas till en fråga om ekonomiska värden.

Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning: – Göransson – Är det Bengt Göransson? – Ja det är det. – Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare. – Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne. – Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig. Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan. Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.

En mamma kommer in från snöyran på Konsum. Med sig har hon en pojke i fem-sexårsåldern. Barnet klagar: - När kommer mormor och morfar? - Mormor och morfar kommer inte. – Men när kommer mormor och morfar? - Mormor och morfar kommer inte. Jag ljög för dig, eftersom du tjafsade så mycket. – Men var är mormor och morfar? – De här hemma hos sig och surar, de också.

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han. Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnsk...

En kväll hamnar jag på Teater Tribunalen. Det är litterär afton. Debatt över ämnet ”Litteraturen är politisk!” och ”var finns solidariteten i dagens skönlitteratur?”. Samtalet mal på tomgång. Ingen av de radikala (nåja) litteratörerna törs säga någonting bestämt. Jo, plötsligt brister någon ut i att allt är sjuttiotalets fel. Stalin och Mao och ett år gavs det bara ut en diktsamling – en marxist-leninistisk. Jag tänker: Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren (som jag själv presenterade i FiB/Kulturfront 1976) och Göran Sonnevi. Skrev de inte någonting under detta förkättrade decennium? Ännu härskar 80-talets historieskrivning om litteraturen. Läs även andra bloggares åsikter om litteratur

Tillbaka i Sverige efter en sista minuten-charter till varmare breddgrader. Vid bagagebandet är det klistrat gula markeringar i golvet. Bakom mig hör jag någon säga med lätt förakt i rösten: – Det ska vara i Sverige som man har en stopplinje vid bagagebandet. Jag tänker: – Det ska vara i Sverige som man hör såna kommentarer.

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om (Atlas 2009) berör mig. Inte bara för att det är en ”pappa”-bok. (Alla har vi ju våra mer eller mindre störda fäder att bära på.) Men framför allt hur han skildrar på vilket sätt vårt nuvarande samhällssystem formar människorna. I de redar- och köpmannafamiljer som Wijk har sin bakgrund sker all mänsklig kommunikation genom pengar. Generösa checkar och pengagåvor när man är till behag, uppslitande, decennielånga arvstvister när någon fallit i onåd. Men boken berör också för det Wijk skriver om ensamheten. Hur den deformerar oss. I ett rörande avsnitt träffar han som 21-åring sin pappa för första gången på femton år. Efter den inledande misstänksamheten (”Du är inte min son”) släpps han in i stugan och under den kväll och natt han blir kvar uppstår något som nästan liknar ett förtroende. ”Tänk att det kan vara så roligt att umgås”, säger pappan med ett skratt. En dryg månad senare kommer ett brev från fadern där han åter ifrågasätter att han är ...