Tankar i trappen

I helgen packar jag böcker i arbetsrummet, styvt 40 hyllmeter. På kvällarna läser jag P.O. Enquists självbiografi, eller dokumentärroman som en recensent skrev. Det är en stundtals lysande skildring av barndomsåren i det gröna huset och arbetet med de stora verken Legionärerna och Sekonden . Greppet att skriva om sig själv i tredje person skapar paradoxalt nog en större närhet, ger väl författaren en större frihet. De stora framgångarna, inom dramatiken, politiken behandlar han förstrött, som om det gällde någon annans liv. Någon vars prat man för länge sen tröttnat på. Hela tiden förebud om den annalkande katastrofen. Och den kommer med uppbrottet från äktenskapet, flytten till Köpenhamn, Paris och det tilltagande drickandet. Enquists skildring av sin alkoholism är något av de mörkaste jag läst. Manipulerandet, intellektualiserandet, inte minst den våldsamma kampen mot familj, vänner och alla som vill hjälpa honom ur förnedringen. Flykten tillbaka till flaskan efter varje misslyckat f...

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav: ”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åre...

Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.