Tankar i trappen

Tryck på pilen för en stunds avkoppling

Jag har sällskap ner i hissen med grannen snett ovanpå. Vi stannar till och pratar en stund utanför porten. Han arbetar tre-fyra dar i veckan i en liten stad på västkusten och veckopendlar. Varje måndagmorgon slår han nytt hastighetsrekord på sträckan Sthlm-Arlanda. Jag frågar hur det är att dela sitt liv mellan två platser. – Allt blir mycket dyrare, säger han först. Om man inte vill leva på undantag. Och tröttande. Jag säger att varannan dag känns det trevligt att få ett hem i två olika städer, och varannan dag känns det bara jobbigt och stökigt. – Ja, och så kommer det att fortsätta att vara, säger han och hastar iväg till den väntande bilen. På kvällen får jag mejl från en vän som nyligen skilt sig efter ett långt äktenskap. Jag berättar att Lena börjat jobba i Visby vid nyår: – Flytta dit du också Tom! skriver hon. Det är tillräckligt jobbigt att få allt att funka ändå utan att man ska behöva utsätta äktenskapet för, om än frivilliga, geografiska påfrestningar. Jag svarar att vi f...

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet , En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung. – Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet . Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman. I breven och biografie...

Jag får Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten i julklapp. Augustpris eller inte, mej lämnar den tämligen oberörd. Som om den utspelade sig bakom en glasvägg. Det är välskrivet och lärt. Litterärt . Jag tar fram Sven Delblancs Slutord och läser: ”Vi ska alla dö – men inte jag. Döden är inte för mig. Jag tecknar livförsäkring och köper gravplats, men sådant är bara etikett och gott sätt. Döden är inte för mig. Jag går mot döden var jag går. Nej, detta pronomen är fel. Ni går mot döden, inte jag. Döden är inte för mig. Slikt oförnuft vågar man knappast bekänna. Men jag vet att du som läser detta i ditt hjärtas hjärta är av samma mening. Döden är till för andra, inte för dig.” Så skrev han också i skuggan av det cancerbesked han just fått. *** Sven Delblanc Slutord . Bonniers 1991. Delblanc avled 1992 i den skelettcancer han drabbats av. Andra bloggar om böcker , döden och Augustpriset .

Vemod stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs förlorat ( NE:s Ordbok )