En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor.
Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen.
– Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2)
För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” (Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium.
***
– Vad tjänar det till att du finns till lilla kryp? tänker jag inför den målmedvetet förflyttande varelsen.
Den svarar inte, väl medveten om att den funnits i årmiljoner innan homosapiens trädde fram på scenen, och att den troligen kommer att finnas långt efter att vi är borta.
1. I en första version skrev jag "religiös upplevelse". Transcendens (översinnlighet) är nog än mer korrekt beskrivning.
2. Gud är naturen (Deus sive Natura). För Baruch Spinoza är Gud inte en personlig figur som ingriper i världen, utan snarare den enda, oändliga substansen som allt annat är en del av. Eftersom Gud är ett med naturen, finns det inget utrymme för mirakel eller händelser som bryter mot naturlagarna. Med detta försökte han skapa en grund till en modern och vetenskaplig etik.
Kommentarer