Tankar i trappen

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt. – Var har jag hamnat någonstans? frågar hon. Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss. – Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig. – Har jag kvar min lägenhet? – Ja, svarar jag. Än så länge. Jag har inte hjär...

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU! Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut. Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt. – DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ! Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga ...