Tankar i trappen

Ensam en kväll i stan ser jag Tjuvheder – av flera vänner omnämnd som förra årets bästa svenska film . Och visst är den bra. Nervig, mörk – inget tjafs eller ”rövar”-romantik. Malin Vulcano är briljant i huvudrollen som överlevaren Minna; Jan Mattssons skurk Christer Korsbäck skulle jag inte vilja ha några ouppklarade affärer med; men framför allt fastnar jag för Lou Kappis Katja, undersköterskan som nu hamnat på samhällets botten, hennes skörhet och längtan efter sonen, nu placerad i fosterhem. Och insikten som sakta växer fram om hur trasig hon faktiskt är. Och det är här som avgrunden öppnar sig. Jag tänker på alla som alkoholen tagit i min familj, jag tänker på min gamle vän som nu sitter bland a-lagarna vid Hornstull; jag tänker på vänskaper som dunstat bort i alkoholdimmorna, jag tänker på Lasse, Sten och de andra från högstadiet i Årsta som gick ner sig i hasch- och mellanölsruset på 1960-talet; jag tänker på mina egna barn och deras klasskamrater i förorten: en död i överdos ...

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...

Att resa svär mot allt jag sätter värde på livet: Lugn, trygghet och rutiner. Att ligga hemma på soffan i tystnaden med en bok, frukosten vid bordet i mitt lilla kök ut mot Ringvägen, morgonpromenaden längs Årstaviken. Ändå utsätter jag mig för detta, en eller två gånger om året. Kastar mig ut i det okända, gärna bara med en flygbiljett och, möjligen, första natten bokad på något hotell. Första dygnet är värst, cold turkey , trygghetsnarkomanens avgiftning står inte heroinistens efter. Sen brukar det lugna sig. Men blir jag flera nätter på samma ställe boar jag gärna in mig, skaffar nya rutiner med utflykter, middagsvila på hotellet, en sen middag ute osv. Tur nog har jag sällskap med en van resenär, gatusmart, med koll på restauranger, hotell och shopping. Själv försöker jag läsa in mig på sevärdheter och utflyktsmål och, om vi hyrt bil, vara chaufför. Förenas gör vi i det gemensamma intresset att sitta på kafé och studera gatulivet, alltmedan eftermiddagen övergår i kväll. Sen, när...

Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor. Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig elle...