Mikrober

Stora delar av våren och sommaren arbetar jag med en grupp forskare från KI. De är experter på våra minsta invånare, mikroberna. I det här fallet de 1 ½ kg bakterier vi bär på i mag-tarmkanalen och utan vilkas existens våra liv skulle te sig helt annorlunda. Det blir en svindlande resa i en för mig okänd verklighet, både inåt och bakåt i tiden – i evolutionen. Siffrorna över bakteriernas antal är ofattbara, 100 miljarder per milliliter tarmvätska.

Jag får det bestämda intrycket att dessa vänliga vetenskapsmän betraktar bakterierna som jordens egentliga invånare. Vi människor är blott deras tillfälliga värddjur. De kommer att finnas kvar långt efter oss.

Magen - bakterier, buller och brak. Karolinska Institutet University Press 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap

Vårt gemensamma ansvar

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter (”Var får man dö”, DN 12/12-08) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs.

Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning (12/12-08) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten.

Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.)

(”Service”, läser jag, kommer från engelskan [över fornfr. av lat. servi´tium 'undergivenhet', 'lydnadsplikt', av se´rvus 'slav'], dels åtgärd eller aktivitet som utförs i syfte att betjäna kunder, dels kontroll och underhåll av t.ex. maskiner. I den förra betydelsen används ibland synonymen tjänst. Företag som producerar tjänster kallas ofta serviceföretag.)

Vilken service ges då till dem som bor i servicehus? Och vem ansvar för den? Här har vi att göra med en av det svenska språkets (och kommunförvaltningens) egenheter. Ibland skrattar vi åt hur man genom att döpa om gamla företeelser tror sig förändra deras innehåll. Så blev städare ”lokalvårdare”. Men här möter vi motsatsen, hur gamla begrepp töms på sitt innehåll, men behåller sitt namn.

Servicehus var ursprungligen namnet på boenden där de gamla hade egen lägenhet, men med tillgång till gemensam matsal, tillsyn, kanske en kiosk, arbetsterapi och kafeteria. Under nedskärningarnas årtionde 1990-talet skalades detta bort bit för bit. Kvar blev ett hus där det bodde äldre människor. Punkt. Men namnet behöll man. I Årsta-Vantörs kommundel gick man fullt ut och avskaffade servicehusen helt.

Jag rådfrågar en expert på området, min mor, aktiv i pensionärsrådet. Hon berättar att längst behöll man en form av trygghetslarm. Om toaletten hos en boende inte spolades på flera dagar kunde man gå in och se efter hur det stod till. Även detta avskaffades så småningom på servicehusen, av ekonomiska skäl.

Så nog har kommunens politiker och tjänstemän ett ansvar för våra äldre, även i fall som detta. Nu läser jag att regeringens utredare Barbro Westerholm vill återinföra servicehusen, under benämningen ”trygghetsboenden”. Men något krav på kommunerna blir det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om äldrevård

Konsumtionssamhället

Min vän grafikern hade varit på banken. Hans bankkontakt var bekymrad. Människorna måste ta ett större ansvar för att få oss ur den ekonomiska krisen, menade hon.

- Nu väntar folk med att köpa nytt tills sakerna har gått sönder.

I sanning bekymmersamt.

Ekonomipristagaren Paul Krugman ger en något djupare analys av sakernas nuvarande tillstånd i sin uppdaterade version av boken Krisen. Kommer på Leopard förlag i januari.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi