Tankar i trappen

Alla helgons dag

2011-11-06T20:11:00.006+01:00

”Utan att döden funnes
levde ingen”
- Gunnar Ekelöf

Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna.

Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska.

Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke.

***

Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ”Döden - en film om livet”. Filmen om Skogskyrkogården kan ses på SvT Play ännu några veckor

Läs även andra bloggares åsikter om döden

Historieförfalskning av äldre datum

2011-10-27T17:00:00.008+02:00

Jag tillbringar några eftermiddagstimmar på Fornsalen i Visby. Stannar till inför de mäktiga bildstenarna med sina solkors och rika ornamentik. Begrundar silverskatter, gravar och fossiler. Fornsalen är ett museum väl värt ett besök. En ny välgjord basutställning om året 1361 och Valdemar Atterdag fångar mitt intresse. Århundradena före danskarnas invasion hade ju präglats av motsättningar mellan borgarna i handelns Visby och bönderna på den gotländska landsbygden, motsättningar som några gånger trappats upp till inbördeskrig. När danskarna nådde fram till Visby den 27 juli stängdes stadsporten. Den stridsovana bondehären slaktades på fälten utanför stadsmuren av de modernt utrustade danskarna, alltmedan stadsborna betraktade spektaklet från stadsmuren. Liken vräktes ner i massgravar (en anledning till att vi idag så väl kan studera deras klädsel och utrustning). Därpå släpptes Atterdag in i staden. Han förklarade Gotland danskt och utfärdade ett privilegiebrev som reglerade Visbys rättigheter. Ingenting dock om stadens skyldigheter! Den mytomspunna brandskattningen, förevigad genom CG Hellquists berömda tavla på Nationalmuseum, visar sig vara en myt, möjligen påhittad i efterhand av Visbyborna för att stilla ett dåligt samvete. De hade ju låtit Valdemar göra grovjobbet.

Historieförfalskning är inget nytt.

Andra bloggar om historia

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

2011-10-21T10:58:00.000+02:00

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år.

Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det.

Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Skymningssång i Kalahari, Ordfront 2011.) Synen på trohet och otrohet har också varierat. Kärnfamiljen i dess nuvarande form är en rätt modern skapelse. Paräktenskapet man–kvinna har också sett olika ut inom borgerligheten och bland vanligt folk. (Jag har tidigare skrivit om Anette Rosengrens roliga och tankeväckande avhandling Två barn och eget hus. Carlsson 1991.)

Nu läser jag att det är först när man skiljer sig som det blir möjligt att leva jämställt. Om vi lämnar de känslomässiga argumenten (vilket är nog så svårt, en skilsmässa är ju en livskris för de flesta föräldrar och barn ) och ser hur människor har det kan vi konstatera att de flesta par lever hyfsat jämställt tills barnen kommer. Då går kvinnan i många fall ner på deltid och får huvudansvaret för hem och hushåll. Männen bidrar till hushållsarbetet på annat vis, men yrkesarbetar i genomsnitt som mest under småbarnsåren, detta visar de återkommande levnadsnivåundersökningarna.

Tidigare generationer inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen har, genom politiska reformer som särbeskattning, rätten till fri abort, skilsmässa och utbyggd barnomsorg, under 1900-talet sett till att äktenskapet blivit en samlevnadsform som kan bygga på kärlek och ömsesidighet. Äktenskapet behöver inte längre vara en symbol för mannens överhet över kvinnan.

Men man kom aldrig hela vägen, hemarbetet lämnades orört, kollektivhus och familjehotell blev enstaka öar i 50-talsidyllen, sex timmars arbetsdag en utopi som ingen ens längre orkar prata om. Istället har vi fått färdigtuggad industrimat och ”drömboende” (för vissa) i villa eller bostadsrätt. Där borgerlighetens lösning på den bristande jämställdheten (läs männens deltagande i hushållsarbetet) är Rut-avdrag för dem som har råd, ska feministernas och vänsterns svar då vara ”lycklig skilsmässa”?

Vart tog politiken vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om skilsmässa och jämställdhet.

Karin Broos och ensamheten

2011-10-19T12:06:00.014+02:00

Vad är det i Karin Broos målningar som väcker en sådan anklang? Vi går runt i salarna på det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Jag stannar till framför de monumentala bilderna; mestadels kvinnor, slutna, försjunkna i sig själva, halvt bortvända. Är det den västerländska människans credo som ljuder från väggarna:

Jag är ensam.

Den vi fått med oss sedan barnsben. Förvänta dig inget från någon annan. Långt värre än alla Jantelagar.

Läs även andra bloggares åsikter om konst

Skapande samarbeten

2011-10-17T08:25:00.008+02:00

På bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com. Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte branschen med krångliga kopieringsskydd och intensiv jakt på nedladdare. Strategin misslyckades och bolagen blev på sin höjd kvar som distributörer och marknadsförare. Av sju stora bolag i världen finns nu bara tre kvar. Men, säger min sagesman, nu har vinden vänt. Artisterna har under senare år åter vänt sig till skivbolagen; man vill ha en producent som hjälper till med låtval, val av medmusiker och av sound, en som bokar studio, musiker och tekniker. Och genom tjänster som Spotify bejakar man den digitala utvecklingen snarare än bekämpar den. Plötsligt kan bolagen (och upphovsmännen) tjäna pengar igen.

Vid en middag på kvällen hamnar jag bredvid en filmproducent och tidigare chef i filmbranschen. Jag berättar om det jag nyss hört och han drar paralleller till sin bransch: det fruktbara samarbetet mellan till exempel Lukas Moodyson och Lars Jönsson på Memfis, eller Zentropas betydelse för den danska vågen med Lars von Trier, Susanne Bier med flera. Inget skapande sker i ett vakuum.

Själv tänker jag på många av de böcker jag varit redaktör för genom åren. Visst finns det en och annan författare eller översättare vars manus i princip bara behöver en genomläsning och där ett och annat stavfel eller kommatecken behöver rättas. Men de tillhör undantagen vill jag påstå, i de flesta fall innebär förläggarens eller den kreative redaktörens arbete med en fackbok, eller roman, en process som kan bestå av allt från övergripande synpunkter på innehåll och struktur, till omfattande faktagranskning och redaktionell bearbetning. Tar förlagen den uppgiften på allvar finns det ingen anledning att hänga läpp.

Väljer man istället att rusta ned de redaktionella resurserna och enbart se sig som distributörer och marknadsförare är det fara värt att man blir frånsprungna. I bästa fall hittar författarna andra former för sina samarbeten (genom sina agenter, skrivarkurser och andra nätverk), i värsta fall kommer bokmarknaden att fyllas av ofärdiga och illa utformade pappersbuntar.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlagsbranschen

Sömn

2011-04-15T22:08:00.010+02:00

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt.

”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.”

Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression. Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för ett antal år sedan vaknade jag konstant klockan fyra varje morgon. Hjärtat bultade och tankarna surrade som bin i huvudet. Att få sömnen tillbaka var ett första steg till åter få hälsan.

Idag kan jag vakna tidigt i perioder av hårt arbete, dvs. den stress som är och nog måste vara en naturlig del av livet. Då kan jag gå upp i ottan, jobbar några timmar för att eventuellt sova middag nån timme senare på dagen. När jobbet är klart tar jag igen den förlorade sömnen (något sömnforskarna iofs hävdar är omöjligt. Må vara hur det vill med det, men jag sover mycket då och mår bra av det.) Är jag uppe sent eller engagerar mig i något en kväll vaknar jag ofta tidigt morgonen efter. Några timmars nedtrappning på kvällen behövs för att komma till ro.

När jag var ung besökte vår familj ibland goda vänner i Kiruna. Det var inte bara umgänget som gjorde att de sällan kom i säng före midnatt för att sen gå upp till arbetet i ottan. I de ljusa nätterna sov de minimalt på sommaren. Desto mer blev det på vintern.

Människans sömn, med perioder av djupsömn och ytlig sömn som avlöser varandra, liknar den hos andra flockdjur. Evolutionsforskarna menar att det är en fördel för gruppen. På så sätt är någon alltid vaken om en fara skulle hota.

Karin Johannisson beskriver i sin bok Melankoliska rum (Bonniers 2009) hur sömnen i det förindustriella samhället ofta var uppdelad i två pass: Ett efter sänggåendet vid mörkrets inbrott, följt av vad hon kallar ”vakenvilan” innan morgonsömnen. Under den vakna perioden runt midnatt samspråkade man, med sin sängkamrat eller sin gud, kontemplerade, rökte eller hade samlag (något man inte orkade efter arbetsdagens slut.) Sedan somnade man om. Med elektricitetens intåg bröts detta mönster och kvällen blev en tid för umgänge.

I något sammanhang har hon berättat att många hört av sig och berättat hur lättade de känt sig efter att ha läst detta, att de slutat oroa sig för sina sömnvanor. Vi behöver sömn, olika mycket och kanske inte just på ett och samma sätt. Men sova det behöver vi.

Francisco Goya. Förnuftets sömn alstrar vidunder (Caprichos 1799)

Andra bloggare om sömn

Ingen kommer undan Olof Palme

2011-04-13T10:08:00.007+02:00

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer. Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen.

Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos arbetarrörelsen.

Greiders budskap är att statsmannen och politikern Olof Palme inte varit möjlig utan den socialdemokratiska rörelsen (vi talar nu om den period när partiet fortfarande var en folkrörelse). Och han gör det delvis i polemik mot Henrik Berggrens och Kjell Östbergs biografier som han ofta återkommer till.

En värld utan sociala rörelser finns inte, konstaterar Greider. Människan har alltid organiserat sig på ett eller annat sätt. ”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatorisk”, menar han. ”Det är organisationen som är budskapet”, skriver han med en blinkning åt Marshall McLuhan. Hur ska nya sociala rörelser byggas i en tid när politiken alltmer framstår som en bransch där ett antal entreprenörer försöker värva röster hos oss, den potentiella kundkretsen. Just nu är Sverigedemokraterna de enda som bygger politiska rörelser, på samma sätt som den tidiga arbetarrörelsen, konstaterar Greider. Underifrån.

Vi har idag bilden av Olof Palme som den förste moderne mediepolitikern. Och visst var han var överklasspojken som aldrig kände sig riktigt hemma bland jobbarna i byggfutten. Men, menar Greider, han kom mer till sin rätt i talarstolen i Folkets hus än i tv. Rörelsen, som fortfarande var en rörelsen, var en klangbotten åt allt han sa och gjorde.

Vi hade då och har än idag uppfattningen att socialdemokratin fjärmade sig från socialismen under 1950-talet. Och visst avstod man från att ta strid om ägandet och det privata näringslivet. Finansminister Per Edvin Sköld såg istället den växande tjänstesektorn som framtiden: denna skulle vara skattefinansierad, offentligägd, styrd av behov och inte av efterfrågan. Manifestets ord ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” ljuder i bakgrunden. ”Det starka samhället ” tog form under Erlander och Palme och det Sverige som vi känt under senare år kom till (under en period var så många som fyra av tio förvärvsarbetande offentligt anställda). Det är hela den sektor som nu i allt snabbare takt privatiseras, öppnas för det globala riskkapitalets kortsiktiga vinstintressen.

Det är när socialdemokratin, pådriven av LO, ger sig på den ekonomiska makten genom försöket införa löntagarfonderna som man stöter på patrull och vi får den största borgerliga mobiliseringen sen Bondetåget. Uppenbarligen har man väckt en björn som sovit och kommit hotande nära intressena hos en borgerlighet som legat lågt och slickat såren sedan andra världskriget och dess tyskvänlighet. Palme trodde uppenbarligen aldrig på förslaget och det är egendomligt att läsa hur den annars påläste och samtalslystne partiledaren endast hade ett enda samtal med Rudolf Meidner, arkitekten bakom förslaget, om löntagarfonderna.

Greiders bok är en blandning av essä, historik, personbiografi och en kommentar till den pågående valrörelsen där socialdemokratin går mot sitt största nederlag i modern tid och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Han skriver socialdemokratins moderna historia, intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria. Greider resonerar, bjuder in till samtal och får mig att associera vidare, ibland i polemik. Men han får fart på mina tankar.

Uddlöst blir han, symptomatiskt nog, först när han ska formulera sig om framtiden. Några pliktskyldiga tankar om det goda arbetet. Liksom hos Bengt Göransson och andra socialdemokrater som jag respekterar saknas en diskussion om förhållandet till den ekonomiska makten. Det var ju, om man ska tro Greider, när man utmanade den som socialdemokratin gick på pumpen. Är en balans i Saltsjöbadsavtalets anda åter möjlig (en balans som inte alltid var så rolig för de på verkstadsgolvet eller i gruvorna, något vi ska komma ihåg när vi höjer folkhemmet till skyarna) eller ens önskvärd?

Socialdemokraterna förlorade den gången. Under den s.k. kanslihushögerns ledning kom man tillbaka som ett parti i tidens anda med avregleringar, privatiseringar, EU-medlemskap och nedskärningar på dagordningen. Glömd var visionen om den fulla sysselsättning och den offentliga sektorn som motorn i samhällsekonomin. Den ekonomiska politiken kortslöts i blocköverskridande överenskommelser. Storstäderna innerstadsbefolkning blev alltings mått och man lämnade fältet fritt för Sverigedemokraterna.

Varför blir jag då så upprymd av boken? Jag skriver detta samma dag som regeringen presenterar sin vårbudget. Mer skattesänkningar, och mest till de som redan har, är allt man kan prestera, samtidigt som stora delar av den offentligt finansierade tjänstesektorn går på knäna. Politikerna backar in i framtiden, rullar upp det starka samhället bit för bit.

Då blir Palmes tal om politikens möjligheter en injektion. Greider visar vilken lysande retoriker Palme var, vardagsnära (hans tal om rasismen samplat av Latin Kings) och visionär. Ta till exempel hans tal ”Politik är att vilja” (”men inte kunna” som vi elakt la till den gången) från 1964 som Greider citerar stora delar ur:

”Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratien.”

Vilken politiker skulle idag ta sådana ord i sin mun?

Ingen kommer undan Olof Palme
Göran Greider
Ordfront 2011

Läs även andra bloggare om Olof Palme, politik

Styckmordet och masspsykoser

2011-04-09T07:54:00.009+02:00

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”.

De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok (Döden är en man. Fischer 1999) som just kommit, och menade att den måste bemötas.

I dag upprörs vi och förvånas över häxprocesserna under 1600-talet (många gånger också med barn i huvudrollen som vittnen). Även den gången visste alla att de anklagade var skyldiga. Samtidigt funderar jag på vad det kostar på att gå emot en sådan ström. Vilka personer som blir ”whistleblowers” och vågar utmanar ett kollektiv.

Vem är utan skuld? Vem kastar första stenen?

Programmet finns tillgängligt t.o.m. 12 maj på SvT Play. I programmet får man för första gången höra inspelningen med barnet som låg till grund för mammans vittnesmål. Ett för rättsväsendet pinsamt aktstycke.

Läs även andra bloggares åsikter om styckmordet, catrine da kosta

Sven Delbanc

2011-03-10T07:50:00.005+01:00

”Även intellektuella har böjt knä”, skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet, nyss utgiven på Karneval förlag, om kriget mot Irak 2004. ”Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida.”

Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta tider och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst. En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931-1992), fastän professor i Uppsala och en del av ”etablissemanget” under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg. I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FiB/K:s första årgångar (publicerad i Våra författare 1974). Tv-serien Hedebyborna som gick i repris härom sommaren påminde oss om hans mest folkkära sida, i övrigt är det rätt tunnsått med böcker som bär hans namn numera. En tröst är därför Delblancsällskapets utgivning av hans kritik och essäistik i fyra volymer under redaktion av Lars Ahlbom.

Ur den senast utgivna, Mest personligt, publicerar FiB/K hans porträtt av en intellektuell medlöpare till ett annat imperium, det romerska. De ”afghanska banditer” som nämns i texten avsåg 1988 motståndet mot den då sovjetiska ockupationen av landet.

Introduktion till Sven Delblancs text "Flavius Josephus - en quisling med dåligt samvete" publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/11

Titlar utgivna av Delblancsällskapet
Strindberg – urtida, samtida, framtida. Carlssons 2006
Kritik och essäistik 1958–1991. Symposium 2007
Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier. H:ström 2009.
Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter. Carlssons 2010

Läs även andra bloggares åsikter om Sven Delblanc

Bengt Göranssons tankar om politik

2010-09-24T07:21:00.006+02:00

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront:

Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle (Tankar om politik. Ersatz 2010). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med många väl valda exempel hur det får oöverstigliga konsekvenser när det överförs till offentliga tjänster som skola, kultur, vårdval etc. Skolan råkar särskilt illa ut i butikssamhället, menar han.

Kulturpolitiken måste utformas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll, menar han i en förgörande kritik av den gigantiska förhandlingsapparat som nu byggs upp i spåren av den senaste kulturutredningen. Kulturpolitiken ska tillhandahålla offentliga strukturer (lokaler, skola, bibliotek, myndigheter) i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv ska kunna utvecklas.

Han för intressanta resonemang kring skillnad mellan frihet och valfrihet, och i en diskussion om politikens gränser pekar Göransson på hur det offentliga idag äter sig in i ”civilsamhället” (folkrörelser och annat föreningsliv) och hur frivilliga (”volontärer”) hälsas med glädje eftersom de som jobbar gratis och inte ställer krav.

I butikssamhället blir medborgarna politikens fångar istället för dess uppdragsgivare. Mot den apati detta skapar ställer Göransson den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap som han menar bör utgöra en ledstjärna för socialdemokratin. ”I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet.”

Det är en glädje att läsa Bengt Göransson, spänstig i tanken och ordet. Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet. Men jag hade gärna tagit del av hans synpunkter kring den ekonomiska makten och demokratin, en del av samhället han avstår från att behandla.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 9/2010

När politiken kortsluts, eller varför Sverigedemokraterna går framåt

2010-09-24T06:50:00.001+02:00

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren.
Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.
Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?
Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.
Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.

På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.
I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.
Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid den sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.
***
En del klokt har redan skrivits och sagts efter valet. Bo Rotstein pekar på hur Socialdemokraterna lämnat sina traditionella väljargrupper åt sitt öde.
Kajsa Borgnäs menar att partiet under lång tid sagt en sak och gjort något annat. Hon förespråkar en återgång till en mer traditionell socialdemokratisk politik.
En i många bemärkelser tung genomgång av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling stod Mikael Nyberg för redan innan valet i Högerns svarta bok. Verbal förlag 2010 (”Vart skickar vänstern räkningen”). Han är också elak nog att citera ur underlaget till det senaste socialdemokratiska rådslaget och menar att det är dags att rikta blicken dit där den verkliga makten finns i samhället, nedåt.
Linnea Nilsson och Emil Schön granskar i Fult folk, Karneval 2010 på samma sätt som Marsdal Sverigedemokraternas väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om politik och Sverigedemokraterna

När ens tid är utmätt

2010-09-13T08:15:00.003+02:00

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik. Ersatz 2010)

För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta give… en charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor.

Samtidigt undrar jag vad jag själv skulle göra om jag fick veta att mina dagars slut var nära. I en antologi på 1960-talet (”Vintergatan”) skrev ett antal svenska författare på temat ”30 minuter kvar”. Mitt exemplar är nog borta sedan länge, jag minns bara frågan. Och den här legat kvar. Visst finns det, på det personliga planet saker som även jag skulle vilja hinna med, men när de enklaste är avklarade (varför vill vi alla hoppa fallskärm?) visar sig frågan svårare än vad man tror. Människan är ju en social varelse. Hur mycket är den individuella lyckan och självförverkligandet värd i ett samhälle som sakta bryts sönder. Ojämlika samhällen minskar även individens lycka (liksom hälsa osv.) hävdade författarna till vårens omdebatterade bok Jämlikhetsanden. Deras urval och metoder har, föga övertygande, kritiserats. De har ju en poäng. I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet, skriver Bengt Göransson. Se bara på alla inhägnade överklassområdena runt om i världen

”Alla ska med” var en socialdemokratisk valparoll med lätt töntstämpel. Och visst säger den inget om målet och vägen dit, men jag tycker den är sympatisk, idag när de som redan har röstar för att få mer och struntar i resten. (Åsa Linderborg i Aftonbladet)

Jag vet inget om hur det går i valet på söndag (opinionsundersökningar är en sak). Utan några illusioner lägger jag min röst på de rödgröna. Fyra år till med det nuvarande gänget kommer att i grunden ha förändrat Sverige. Men det var inte de som började den resan. Vi har de politiker vi förtjänar. Problemet är inte det vi gör en söndag i september vart fjärde år. Problemet är allt vi inte gör alla de andra dagarna.

Köpt centrum

2010-08-16T09:45:00.004+02:00

Jag kryssar mig fram mellan krämarna i vårt lokala köpcentrum: mobiltelefoner (”Hej, ringer du med xxx?), hudkrämer, el-abonnemang och skinnplånböcker hör till det som bjuds ut. Jag kopplar på mitt stela ”Jag köper ingenting av er”-leende medan jag funderar över de unga säljarnas anställningsvillkor. Jag blir sällan tillfrågad, deras intresse verkar främst riktas mot pensionärer och kvinnor i övre medelåldern.
Vårt centrum hör till den offentliga mark som de borgerliga i stadshuset sålde till det engelska fastighetsbolaget Boultbee (nyligen uppmärksammat i Dagens Nyheter). I Svenska Dagbladet läser jag med tillfredsställelse att ICA Fastigheter nu stämmer Boultbee för oskäliga hyresvilkor och dunkla affärsmetoder. VD Michael Johansson säger: ”Det finns även gemensamma ytor i centrum där Boultbee stoppar in bland annat telefonförsäljare och det anser vi också bryter mot avtalet och stör handeln.” Kanske kan vi med gemensamma krafter kasta ut krämarna ur (köp-)templet.

Nästa steg blir att återerövra det offentliga rummet.

Läs även andra bloggares åsikter om boultbee

Vilse i fjällen

2010-08-13T08:58:00.003+02:00

De gamla på ett äldreboende i Vänersborg har fått äta vinterpotatis hela sommaren. De har klagat och till sist har ett företag på orten förbarmat sig och skänkt dem färskpotatis, sill och gräslök. En man som inte brukar äta så speciellt mycket åt tio potatisar, säger en av de boende

Samma vecka läser jag Annika Ström Melin i Dagens Nyheter. Hon har vandrat i fjällen och läst Bengt Göranssons Tankar om politik . Över ett glas vin på Abisko Turiststation har hon skådat sanningen. Förr var det Folkhem, Svenska Turistföreningen, torftig fjällmat och sova på hårda britsar. Nu är det dunbolster, trerätters middag med gott vin och valfrihet i fjällvärlden. Så ska det vara i samhället också, är hennes budskap. Och nog kan hennes resonemang ses som en illustration till den förvandling av det offentliga till en gottköpsbutik där medborgarna/kunderna förutsätts shoppa loss efter behag. En utveckling Bengt Göransson bland annat kritiserar i sin bok. Att Ström Melin sen höjer på hatten för hans resonemang om medborgaranda och ansvarstagande hör till. Det kostar ju inget.

Och de gamla i Vänersborg borde förstås valt ett äldreboende som serverade årgångsvin och entrecotê.

Orsakar naturen katastrofer?

2010-08-11T08:28:00.006+02:00

Våra tankar och känslor styr våra handlingar. Men orden styr våra tankar. ”Friskola” låter ju positivt och eftersträvansvärt, men vad är friskolan fri från? Och hur ser en ofri skola ut? Och en naturkatastrof orsakas den av naturen? Så tänker jag medan jag läser om bränderna i Ryssland:

”[Bloggaren] Potjkov berättar om sin egen situation. Om hur det i hans by 153 kilometer från Moskva på Sovjettiden fanns tre branddammar, en brandbil (som delades med två andra byar) och en brandklocka som kunde samla folket i samband med en eldsvåda.

–Men nu har de lokala myndigheterna torrlagt dammarna för att sälja dem som tomter till rika affärsmän, brandklockan är utbytt mot en telefon som aldrig blivit kopplad till telefonnätet och brandbilen har väl utomjordingar stulit. Ge mig tillbaka min brandklocka och stoppa upp telefonen i arslet, skriver Potjkov och inlägget fick till och med premiärminister Vladimir Putin att reagera.

Putin skickade en ny brandklocka!”(Svenska Dagbladet 10/8)

Och tidningens Rysslandsreporter Jan Blomgren rapporter till nätupplagan:

”– Mitt intryck är att det finns otroligt dålig beredskap och det finns otroligt dåliga resurser. Det enda jag kan se är en vattenkran som ser ut att vara av modell 1952. Bara enstaka brandbilar har åkt förbi här. En lokal taxichaufför säger att de har minskat budgeten och dragit in den enda brandbil som fanns för flera byar. Byborna säger att det fanns bättre resurser på Sovjettiden.” (Svenska Dagbladet 10/8)

Floder svämmar över, störtregn faller och skogar brinner. Men konsekvenserna bestämmer vi människor i hög grad.

Läs även andra bloggares åsikter om skogsbränder och Ryssland

Drömfabriken

2010-04-13T07:07:00.000+02:00

Maria Hamberg har skrivit något så otidsenligt som en kollektivroman om människorna på en bilfabrik. Formen trodde man ju annars var död, utsopad som allt annat som andas kollektiv, arbete och gemenskap. Ändå har berättelser om människor i grupp aldrig upphört att fascinera. Se bara alla tv-serier och dokusåpor med mer eller mindre färgstarka personligheter, levnadsöden och mänskliga relationer.
Romanens titel är tvetydig. Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten, GPS kallad i romanen, där arbetarna är fullständigt utbytbara enheter. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett annat liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer möjligen om pension.
I romanen möter vi och lär för en stund känna Gunilla, Svenne, Thabo, Gunnar och Anna-Greta och de andra i en vardag där människovärdet kläs av en varje dag man stämplar in och overallen åker på, men som stundtals kommer fram i den gemenskap som trots allt uppstår.
Slutet på berättelsen är mörk. Allt fler av jobben övertas av inhyrda entreprenörer och bemanningsföretag. Inte bara städning och annat underhåll utan även arbetet som montörer vid linan. Bördan för de kvarvarande tillsvidareanställda blir allt tyngre med alla tillfälliga inhysingar som måste läras upp, på nytt och på nytt. Så lyckas arbetsgivaren slå sönder ett mer än hundraårigt kollektiv. Det är i alla fall någons dröm som förverkligas.

Kanske kommer morgondagens arbetarroman mer likna nyss Ivar Lo-prisbelönade Kristian Lundbergs Yarden (Symposion 2009), där arbetarkollektivet reducerats till en hoper tim- och daganställda individer, i en djungel där alla dagligen slåss för sin överlevnad. En värld som mer liknar dokusåpornas pakter och intriger. Men än så länge kan vi glädjas åt Maria Hambergs berättelse

Drömfabriken ges ut av Ordfronts förlag. Maria Hamberg har tidigare publicerat På väg till natten (2002), Några gjorde hålen (2004) och Greklandssommaren (2008).

Publicerad i Folket i Bild/Kultufront 4/10

Brott och provokationer

2010-01-06T08:40:00.006+01:00

Nej, man ska inte försöka mörda någon, vare sig tecknare eller andra. Allra minst i ett barns närvaro. Rätten till liv är varje människas första rättighet. Med det sagt kanske man kan fundera något över det som nu hänt i Danmark.

Lena Sundström ger i sin läsvärda bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009) en uttömmande redogörelse över krisen med Muhammed-teckningarna i Danmark. Alltifrån det tvivelaktiga hot som uppgavs vara orsaken till publicering och den riggade inbjudan som gick ut till ett urval tecknare. Till det kan man lägga att Jyllands-Postens kulturredaktion så sent som ett halvår innan Muhammed-karikatyrerna gick ut i en kampanj mot den danske konstnär som avbildat Jesus med erigerad penis. Smaklöst och blasfemiskt, hette det den gången. Så mycket för den yttrandefriheten.

Läsvärd bok.

Läs även andra bloggares åsikter om muhammedteckningar och yttrandefrihet

Ångest är för de snälla

2010-01-04T09:20:00.003+01:00

”Det finns en hundraprocentig korrelation mellan snällhet och ångest”, skriver den amerikanske psykiatern David Burns skämtsamt i en av alla dessa självhjälpsböcker. ”Du försöker skjuta bort problemet från ditt medvetande eftersom du vill vara snäll och inte ställa till problem eller göra någon upprörd.”

Jag vet inte om Kierkegaard eller demonregissören skulle ha hållit med. Kanske inte heller Sartre. Men det är inte alltid den existentiella ångesten (”vad gör jag med mitt liv?”) eller världssmärtan som håller oss vakna i gryningen. Det kan vara ett viktigt beslut som behöver tas. Själv är jag alldeles för snäll. Psykopater har säkert aldrig ångest.

David Burns. KBT - en självhjälpsbok. Optimal 2008

Läs även andra bloggares åsikter om ångest

Utan ärende

2010-01-03T08:27:00.004+01:00

En ny bok av Clas Hyllinger piggar alltid upp. På ett vis påminner han om de radioprogram jag som barn hörde där jag satt under köksbordet på Tomtebogatan. Man vet aldrig riktigt vad som ska dyka upp i nästa inslag. Som när han i den i höst utkomna Utan ärende (Bonniers) skriver om Wilfred Thesigers upptäcktsresor genom de (av européer) outforskade delarna av Arabiska halvön. Till skillnad mot sina föregångare red han med beduinerna som en av dem och delade deras mycket magra villkor:

Så kom han mycket nära sina följeslagare. Han lyssnade till deras samtal och deltog i allt. Han observerade hur de läste öknen som en bok, hur de kände igen varenda kamel de såg och kunde dess stamtavla, hur de mindes varje regnskur som hade råkat falla över någon del av det väldiga området under de senaste åren och hur de kunde leta upp den glesa vegetation som uppstått på en sådan plats. Hur de skilde på olika sorters sand, den "röda" sanden som var bördigare än den "vita" ... Hur de upptäckte minsta rörelse på enorma avstånd och blixtsnabbt avgjorde om det var vän eller fiende

Några år senare, skriver Hylinger, körde bilar genom Det tomma området och ökenarabernas kultur slogs i spillror. Oljebolagens tid hade kommit.

Foto: Kristin Lidell

Vi lever. Vi dör. Det är bra

2010-01-02T09:47:00.010+01:00

Sent omsider läser jag Carl Johan De Geers minnen från hans uppväxt i en dysfunktionell adelsfamilj (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008). Jag tycker om den. Sina föräldrar väljer man ju inte, det är vad man gör av sitt liv som räknas. Men mot slutet av boken skriver han också om religionen:

Det finns inget som talar för gudomliga krafter utom behovet. Men behovet betyder något. Religionen fungerar, därför finns den. Även om alltsammans är djupt bedrägligt.

Mot denna formulerar han en hyllning till livet och evolutionen:

När du går ut på gatorna - titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det sora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:

Vi lever. Vi dör. Det är bra.

Bergmans hushållerska

2009-10-03T23:22:00.003+02:00

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman och om Tom Alandh

Att vänta barnbarn

2009-09-30T09:39:00.003+02:00

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast. –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag?

En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen?

Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst.

Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn

Jan Guillou väcker minnen och tankar

2009-09-29T11:03:00.005+02:00

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker och om jan guillou

Tänkt om det varit Anders Odell?

2009-08-27T08:29:00.007+02:00

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång.

I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst nu i anslutning till rättegången. Någon som tar upp den handsken?

I ett tänkvärt inlägg i Folket i Bild/Kulturfront (5/09, tyvärr ej på nätet) skriver konstnären Lotta Lagercrantz:

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna Museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta Pantrarna, kritiserades museets ledning av Riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda. En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället ska inte ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”. Detsamma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister, och en annan Kulturutredning, som är i farten och konsten ska samhällsanpassas.

Ledningen för det Konstfack – skolan som en gång utbildade ett avantgarde – konstaterar bekymrat att Odell orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Den informationsansvarige på skolan gråter ut i spalterna över sponsorerna påstådda flykt (något dessa, om reklamens roll betydligt mer medvetna, dock förnekar).

Samtidigt, vilket Lagercrantz också påpekar, har en gallerist köpt graffitikonstnären NUG:s video för 35 000 kr och förklarar det vara en god investering. ”Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?” frågar sig Lagercrantz.

Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konst och politik

Vad kan man göra?

2009-08-26T09:30:00.005+02:00

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom:

Israel är en judisk stat
Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna
Kritik av judar är antisemitism
Kritik mot Israel är därmed antisemitism

På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet.

Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet (2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål.

Det vi kan göra i vårt land är att försöka få regeringen att ändra sin och EU:s politik mot Israel. Låter det som en omöjlig uppgift är det inget jämfört med att försöka diskutera landets politik med dess företrädare och vänner i vårt land.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel och Aftonbladet

Den felande länken

2009-08-20T10:52:00.002+02:00

Det är en sak som stör mig i debatten om piratkopiering och den underliggande frågan om upphovsmännens rätt till ersättning för nedlagt arbete. Varje månad får jag en räkning från Det stora bolaget på ett antal hundra kronor. Tidigare har det varit andra bolag jag betalt. Det har genom åren blivit ganska stora summor jag pyntat in för att få tillgång till det världsomspännande nätverket. Men, om nu allt ska vara fritt, varför har då ingen krävt att också tillträdet till Internet ska vara gratis. Eller, vilket man också kan tänka sig, att upphovsmännens ersättning tas ut som en del av de miljarder (hur många, nån som vet?) branschen omsätter varje år. Visst, jag förstår att nätbolagen behöver täcka sina kostnader och skapa vinst för att gå vidare. Men gäller inte det också alla musikartister, författare och bildkonstnärer? Varför ska just innehållet vara fritt? Eller är bredbandsavgiften något vi glatt betalar utan att reflektera. Alla kan väl inte surfa på grannens trådlösa nätverk?

Läs även andra bloggares åsikter om internet och upphovsrätt.

En dörr in till helvetet

2009-08-18T10:47:00.003+02:00

De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten.

Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet).

Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de skulle säkert mörda mig för jämförelsen). En psykiatriker (David Eberhard) säger i ett samtal – utan att veta om hennes sjukdom – att bland det svåraste som finns är att avgöra om en patient verkligen tänker ta livet av oss. AH tänker tyst för sig själv att det inte är så lätt att veta som patient heller.

Hon har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. (Sjukdomen kallades förut manodepressiv. "Typ 1" går inte att ha i möblerade rum när manin sätter in, typ 2 är något mer sansad: skriver mängder av artiklar, böcker, håller föredrag på löpande band, ordnar överdådiga fester och gömmer de obetalda räkningarna i bokhyllan.) AH är märkligt produktiv även när depressionen sätter in. Inte den tyngd eller trötthet utan gränser som depression kan vara. Hennes diagnos har därför ifrågasatts från flera håll. Med vad är en diagnos? Några siffror på ett papper, en etikett som inte bästa fall leder till lindring om än ej bot. Hon beskriver ett liv och psykiskt tillstånd och hon gör det övertygande. Klart läsvärd

Ann Heberlein. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, depression och Ann Heberlein.

Nya tankar

2009-08-17T09:10:00.004+02:00

Hur många originella tankar stöter en människa på under ett år? Det mesta vi hör och läser är ju självklarheter, upprepningar, omtuggningar av vad andra sagt och gjort, positioneringar. Själv kan jag just nu bara komma på två exempel från det senaste året. Dels Magnar Marsdals teorier om den dubbla ”höger-vänsterskalan” (återkommer till den senare). Den andra är Johan Frostegårds syn på depressionen som ett i grunden naturligt men av omständigheterna urspårat sätt att tillfredställa kroppens och hjärnans behov av vila. I sin något mångordiga men enormt uppslagsrika bok om evolutionen Nästan allt om människan skriver han:

”Depression kan alltså tolkas som ett från början naturligt system som utvecklas för att ge en individ möjlighet att dra sig tillbaka under en period för att samla krafter, men som går överstyr och blir skadligt istället. Denna utveckling skulle då förstärkas av miljöfaktorer som anonymitet, oöverskådlighet, ensamhet, stress och en begränsning av individens ’territorier’, till exempel i genomlysta kontorslandskap där ’ledningen’ har detaljerad kontroll över vad den anställde har för sig.”

Till detta lägger han så genetiska faktorer. Skulle denna uppfattning visa sig vara riktigt (hur man nu bevisar det?) löses ju hela diskussionen och ifrågasättandet av diagnoser som ”utbrändhet”, ”utmattningsdepression” osv. upp i intet.

Frostegårds uppfattning får delvis stöd av några uttalanden jag ser av Johan Cullberg. I en intervju i Dagens Nyheter (25/5-09) utvecklar han sin syn på kreativitet, personliga kriser och psykisk ohälsa:

En djupare depression är alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen. Leken dör ut. Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

***

Johan Frostegård, Nästan allt om människan, Karolinska Institutet University Press 2008. Frostegård intervjuas om sin bok i senaste numret av Läkartidningen: ”Människans kropp och själ bär vittne om evolutionen”. Läkartidningen 32/009
Cullberg intervjuas i Dagens Nyheter ”Måste genier vara galna?” 2009-05-25

Läs även andra bloggares åsikter om depression och kreativitet

Ryckigt ledarskap?

2009-04-05T17:57:00.005+02:00

Ju mindre en ledare är på jorden desto mer ordar han eller hon om ”ledarskap” tänker jag när jag läser Fredrik Reinfeldts uttalande om de offentliga finanserna i fredagens SvD (2/3-09):

”Ekonomer har under en tid fört fram krav på att regeringen ska satsa mer pengar för att stimulera ekonomin, till exempel genom att ge kommunerna mer pengar. Men kraven får inget gehör hos statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

–Man ska komma ihåg två saker när det gäller ekonomer. Den ena är att de gärna spär på i dålig konjunktur. Den andra är att de lika gärna drar in när det blir lite bättre. Så tänker inte en som bär väljarnas förtroende, sade statsministern efter en KU-utfrågning igår.
...
–Mina väljare förväntar sig inte den typen av ryckighet i mitt ledarskap.”

Den som har det yttersta ansvaret för våra offentliga finanser menar alltså på fullt allvar att stat och kommun ska gasa i högkonjunktur och bromsa i lågkonjunktur. Vem var det som talade om ”ryckigt ledarskap”? Någon som minns den där keynesiansmen som återuppväcktes i höstas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik

En kulturutredning i tiden

2009-03-26T10:44:00.005+01:00

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid.

I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront skriver jag om kulturutredning: En kulturutredning i tiden

Läs även andra bloggares åsikter om kulturutredningen

Newsmill, papperstidningen och de nya medierna

2009-03-24T10:08:00.002+01:00

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt.

Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister (http://carlbildt.wordpress.com/). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg (http://blondinbella.se/ nu större än SvD.se) som traditionella tjejtidningar. Under rättegången i Dalarna bloggade den mördade flickan Englas mamma varje dag från rättegången eftersom hon inte kände igen sig i mediernas rapportering. Samma mönster såg vi under Pirate Bay-rättegången där de åtalade omedelbart la ut sina kommentarer och tankar på twitter. Människor går förbi de traditionella medierna som ofta ställs inför fullbordat faktum. Nu kan man, som Jan Guillou och Mats Svegfors, betrakta detta som en sump av rättshaverister och förorättade vilka tidigare bombarderade tidningarnas insändarredaktioner. Oavsett detta har något hänt.

På Newsmill skriver alltså de som är inblandade i de viktigaste nyheterna själva. Bakgrunden till Newsmills relativa framgång (50-80.000 unika besökare varje vecka och många länkningar) är, enligt PM Nilsson, ett aktivt redaktörskap. De tre redaktörerna (Bangs f.d. chefredaktör Karin Eder Ekman är den tredje) plöjer igenom nyhetsflödet och kontaktar dem man anser kan tillföra något och erbjuder debattutrymme (vare sig det gäller AMF Pensions bonusavtal, den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset eller Liza Marklunds Gömda). Beställda inlägg honoreras, dessutom publicerar man (märk väl, efter sedvanlig redaktionell granskning och redigering) spontant inskickade inlägg samt upplåter plats åt kommentarer. Deras slutsats är att kvalitet lönar sig.

Givetvis kom diskussionen in på papperstidningens uppgifter. Där är väl alla spekulationer lika mycket värda. Att vi kommer att se en rejäl tidningsdöd det närmaste året handlar ju lika mycket om den ekonomiska krisen som förekomsten av nya medier. Både New York Times och Svenska Dagbladet tillhör dem som inte tros överleva 2009.

Själv framhöll PM Nilsson det klassiska reportaget, berättandet och den personliga stilen som några av papperstidningens företräden. En renässans för den legendariska reportern, lika mycket författare som journalist. Allt annat kommer att flyttas till webben i interaktiv gemenskap med läsarna.

Ett annat problem för nätsajterna är ekonomin. Newsmill, som ägs av Bonniers, var tänkt att leva på annonsintäkter. Dessa är närmast noll för tillfället. Framtiden är alltså högst osäkert. Även utan ekonomisk kris är annonsintäkter idag något man inte alls kan ta för givet. Många företag bygger idag sina varumärken och marknadsför sig utanför de traditionella medierna. Apple bygger communities och skapar grupper och händelser kring sina produkter på Facebook och andra sociala forum. Hängivna användare skapar bloggar. Kostnad för marknadsföring lika med noll.

Läs även andra bloggares åsikter om medier

Noterat, mars 2009

2009-03-11T09:08:00.004+01:00

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)

***

Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?

***

En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?

***

Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?

***

Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik

Lagom och andra myter om språket

2009-02-26T07:44:00.008+01:00

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att ett av hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet härstammar, enligt S-ledaren, från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget. En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt.

Denna och andra myter avlivar lingvisten Mikael Parkvall i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted). Med en besserwisseraktig glimt i ögat visar han att eskimåerna inte har fler ord för snö än till exempel svenskan (fast vi sätter samman till ”nysnö”, ”skarsnö”, ”blötsnö”, ”kramsnö” osv.) eller att ”kärring” inte alls är någon man håller kär.

Det som höjer boken över trivial pursuit-nivån är emellertid det han skriver om det svenska språkets storlek och engelskans betydelse. På alla tänkbara sätt att mäta (antal tidningar, bokproduktion, närvaro på webben etc.) ligger svenskan, tvärtemot vad många tror, på topp 20 av världens ca 6 000 språk. Och engelskan har varken fler eller färre ord än något annat språk. Däremot visar Parkvall övertygande hur ekonomisk och politisk styrka avspeglar sig i hur ett språk bedöms, så var det med latinet och så är det med engelskan idag.

Att ordet lagom bara finns på svenska är för övrigt en annan myt. De flesta språk har något ord för ”lämplig”, ”måttlig”, ”passande” eller vilka synonymer till vårt ”ursvenska” begrepp vi nu väljer.

Läs även andra bloggares åsikter om språk och om böcker

Förlovningen

2009-02-25T18:02:00.002+01:00

Någon åsikt om den kungliga förlovningen har jag inte. Som republikan av princip bidar jag min tid. Det svenska folkets förhållande till sina kungar är en invecklad historia, där adeln emellanåt fått dra det kortare strået. Men visst höjer jag på ögonbrynet åt att en man faller på knä och friar till sin kvinna som sedan måste be sin far om tillåtelse till giftermålet. Hederskultur, någon?

Desto intressantare var de första kommentarerna omedelbart efter gårdagens tillkännagivande som alla gällde det stundande bröllopets betydelse för landet ekonomi och den privata konsumtionen. Svenskt näringsliv hade redan gjort en utredning. Hur var det Marx skrev? Under kapitalismen förtingligas all mänskliga relationer och förvandlas till en fråga om ekonomiska värden.

Är det Bengt Göransson?

2009-02-24T10:52:00.001+01:00

Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning:

– Göransson

– Är det Bengt Göransson?

– Ja det är det.

– Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare.

– Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne.

– Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig.

Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan.

Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.

Brutal uppriktighet

2009-02-22T16:39:00.002+01:00

En mamma kommer in från snöyran på Konsum. Med sig har hon en pojke i fem-sexårsåldern. Barnet klagar:

- När kommer mormor och morfar?

- Mormor och morfar kommer inte.

– Men när kommer mormor och morfar?

- Mormor och morfar kommer inte. Jag ljög för dig, eftersom du tjafsade så mycket.

– Men var är mormor och morfar?

– De här hemma hos sig och surar, de också.

Sverigedemokraterna och längtan tillbaka

2009-02-20T08:48:00.007+01:00

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han.

Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. (”Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna.”) Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):

”… ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.”

Men där det idag mest är pensionärer som går på de etablerade partiernas möten och idisslar partitopparnas svek, går ledning och medlemmar i Sverigedemokraterna uppenbarligen i takt.

Det land som träder fram i Sverigedemokraternas program är det svenska folkhemmet innan den stora invandringen, innan EU och med gott om jobb, stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Kort sagt Sverige på 1950-talet. Sverigedemokraterna ger de enkla svar vi alla nån gång längtat efter. Att de svaren många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att partiet sömngångaraktigt hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktiv intar motsatt position (när de inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.

Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna och Politik

Litteratur och politik

2009-02-19T08:01:00.003+01:00

En kväll hamnar jag på Teater Tribunalen. Det är litterär afton. Debatt över ämnet ”Litteraturen är politisk!” och ”var finns solidariteten i dagens skönlitteratur?”. Samtalet mal på tomgång. Ingen av de radikala (nåja) litteratörerna törs säga någonting bestämt. Jo, plötsligt brister någon ut i att allt är sjuttiotalets fel. Stalin och Mao och ett år gavs det bara ut en diktsamling – en marxist-leninistisk. Jag tänker: Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren (som jag själv presenterade i FiB/Kulturfront 1976) och Göran Sonnevi. Skrev de inte någonting under detta förkättrade decennium? Ännu härskar 80-talets historieskrivning om litteraturen.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur

Det ska vara i Sverige som …

2009-02-18T07:43:00.001+01:00

Tillbaka i Sverige efter en sista minuten-charter till varmare breddgrader. Vid bagagebandet är det klistrat gula markeringar i golvet. Bakom mig hör jag någon säga med lätt förakt i rösten:

– Det ska vara i Sverige som man har en stopplinje vid bagagebandet.

Jag tänker:

– Det ska vara i Sverige som man hör såna kommentarer.

Allt vi här drömma om

2009-02-17T09:19:00.005+01:00

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om (Atlas 2009) berör mig. Inte bara för att det är en ”pappa”-bok. (Alla har vi ju våra mer eller mindre störda fäder att bära på.) Men framför allt hur han skildrar på vilket sätt vårt nuvarande samhällssystem formar människorna. I de redar- och köpmannafamiljer som Wijk har sin bakgrund sker all mänsklig kommunikation genom pengar. Generösa checkar och pengagåvor när man är till behag, uppslitande, decennielånga arvstvister när någon fallit i onåd.

Men boken berör också för det Wijk skriver om ensamheten. Hur den deformerar oss. I ett rörande avsnitt träffar han som 21-åring sin pappa för första gången på femton år. Efter den inledande misstänksamheten (”Du är inte min son”) släpps han in i stugan och under den kväll och natt han blir kvar uppstår något som nästan liknar ett förtroende. ”Tänk att det kan vara så roligt att umgås”, säger pappan med ett skratt.

En dryg månad senare kommer ett brev från fadern där han åter ifrågasätter att han är far till Erik och drar upp vad Erik skrivit i ett brev som tioåring. Den utsräckta handen har mötts av en hink isvatten. I ensamheten har skuggorna än en gång tagit över.

Människan är ett socialt djur. Man är mans gamman, som Havamal skriver.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker och pappor

Mikrober

2008-12-30T09:35:00.004+01:00

Stora delar av våren och sommaren arbetar jag med en grupp forskare från KI. De är experter på våra minsta invånare, mikroberna. I det här fallet de 1 ½ kg bakterier vi bär på i mag-tarmkanalen och utan vilkas existens våra liv skulle te sig helt annorlunda. Det blir en svindlande resa i en för mig okänd verklighet, både inåt och bakåt i tiden – i evolutionen. Siffrorna över bakteriernas antal är ofattbara, 100 miljarder per milliliter tarmvätska.

Jag får det bestämda intrycket att dessa vänliga vetenskapsmän betraktar bakterierna som jordens egentliga invånare. Vi människor är blott deras tillfälliga värddjur. De kommer att finnas kvar långt efter oss.

Magen - bakterier, buller och brak. Karolinska Institutet University Press 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap

Vårt gemensamma ansvar

2008-12-20T09:44:00.005+01:00

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter (”Var får man dö”, DN 12/12-08) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs.

Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning (12/12-08) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten.

Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.)

(”Service”, läser jag, kommer från engelskan [över fornfr. av lat. servi´tium 'undergivenhet', 'lydnadsplikt', av se´rvus 'slav'], dels åtgärd eller aktivitet som utförs i syfte att betjäna kunder, dels kontroll och underhåll av t.ex. maskiner. I den förra betydelsen används ibland synonymen tjänst. Företag som producerar tjänster kallas ofta serviceföretag.)

Vilken service ges då till dem som bor i servicehus? Och vem ansvar för den? Här har vi att göra med en av det svenska språkets (och kommunförvaltningens) egenheter. Ibland skrattar vi åt hur man genom att döpa om gamla företeelser tror sig förändra deras innehåll. Så blev städare ”lokalvårdare”. Men här möter vi motsatsen, hur gamla begrepp töms på sitt innehåll, men behåller sitt namn.

Servicehus var ursprungligen namnet på boenden där de gamla hade egen lägenhet, men med tillgång till gemensam matsal, tillsyn, kanske en kiosk, arbetsterapi och kafeteria. Under nedskärningarnas årtionde 1990-talet skalades detta bort bit för bit. Kvar blev ett hus där det bodde äldre människor. Punkt. Men namnet behöll man. I Årsta-Vantörs kommundel gick man fullt ut och avskaffade servicehusen helt.

Jag rådfrågar en expert på området, min mor, aktiv i pensionärsrådet. Hon berättar att längst behöll man en form av trygghetslarm. Om toaletten hos en boende inte spolades på flera dagar kunde man gå in och se efter hur det stod till. Även detta avskaffades så småningom på servicehusen, av ekonomiska skäl.

Så nog har kommunens politiker och tjänstemän ett ansvar för våra äldre, även i fall som detta. Nu läser jag att regeringens utredare Barbro Westerholm vill återinföra servicehusen, under benämningen ”trygghetsboenden”. Men något krav på kommunerna blir det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om äldrevård

Konsumtionssamhället

2008-12-17T09:53:00.004+01:00

Min vän grafikern hade varit på banken. Hans bankkontakt var bekymrad. Människorna måste ta ett större ansvar för att få oss ur den ekonomiska krisen, menade hon.

- Nu väntar folk med att köpa nytt tills sakerna har gått sönder.

I sanning bekymmersamt.

Ekonomipristagaren Paul Krugman ger en något djupare analys av sakernas nuvarande tillstånd i sin uppdaterade version av boken Krisen. Kommer på Leopard förlag i januari.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi

Sjukdom eller bekymmer

2008-11-26T09:51:00.006+01:00

En formulering i dagens Svenska Dagbladet fångar min uppmärksamhet:

För personalen gäller också att inte se alla bekymmer som psykisk sjukdom, utan som en normal reaktion på en stressande situation. Som utan avlastning kan övergå i depression.

”En normal reaktion på en stressande situation som kan övergå i depression.” Gränserna mellan sjukt och friskt är ibland hårfina. Jag har tidigare skrivit om psykiatrins nya rön om sambandet mellan arv och miljö, bland annat när det gäller depression. Jag tänker på alla människor som aldrig kommit ur sin sorg efter ett trauma utan stelnat i bitterhet och som ibland, om omständigheterna är sådana, utvecklas till rättshaverister. Jag tänker på mina egna malande tankar emellanåt. Livet är svårt, vi hamnar alla i kriser. Och vi är alla olika känsliga

Artikeln ingår för övrigt i en intressant serie om psykatrins möte med andra kulturer. Vad betyder det till exempel när någon säger att det krälar i hjärnan? Om detta finns mycket att säga. Men det får bli någon annan gång.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri

Pyramidspel

2008-10-26T22:08:00.004+01:00

Någon som minns de albanska pyramidspelen? För så där en tio år sedan. Alla albaner lockades in i en gigantisk svindel. Alla kunde plötsligt bli rika. Sådan var kapitalismen, trodde man. Hela landet höll på att kapsejsa. Vi upplysta västerlänningar log överseende åt de stackars albanerna. Nu sitter vi där själva.

År efter år har vi fått höra att aktier är det enda som över tid ökar i värde. Och visst är det så, så länge det finns fler som vill köpa än som säljer. Precis som med pyramidspelen. Värva fem deltagare så blir du förmögen. Det här kunde vara resandes ensak. Om det inte vore för att det är våra framtida pensioner som nu ligger i potten. Och är det inte dessa gigantiska pensionsfonders växande inköp som år efter år drivit upp aktiekurserna. Den osynliga handen har fått spasmer och löper amok.

Andra bloggar om finanskrisen.

Ett annat liv

2008-09-23T07:57:00.003+02:00

I helgen packar jag böcker i arbetsrummet, styvt 40 hyllmeter. På kvällarna läser jag P.O. Enquists självbiografi, eller dokumentärroman som en recensent skrev. Det är en stundtals lysande skildring av barndomsåren i det gröna huset och arbetet med de stora verken Legionärerna och Sekonden. Greppet att skriva om sig själv i tredje person skapar paradoxalt nog en större närhet, ger väl författaren en större frihet. De stora framgångarna, inom dramatiken, politiken behandlar han förstrött, som om det gällde någon annans liv. Någon vars prat man för länge sen tröttnat på. Hela tiden förebud om den annalkande katastrofen. Och den kommer med uppbrottet från äktenskapet, flytten till Köpenhamn, Paris och det tilltagande drickandet. Enquists skildring av sin alkoholism är något av de mörkaste jag läst. Manipulerandet, intellektualiserandet, inte minst den våldsamma kampen mot familj, vänner och alla som vill hjälpa honom ur förnedringen. Flykten tillbaka till flaskan efter varje misslyckat försök. Längtan efter att få domna bort, sjunka allt djupare. Jag tänker på Keve Hjelm som pappan i scenen med Tommy Berggren, sonen, i Kvarteret Korpen (”dykarklockan”), eller min egen far i sängen på Blåsutvägen. Lämna mig ifred, låt mig vara.

Under den tredje inläggningen lyckas han börja skriva romaner igen, på allvar och har sedan dess varit nykter. Sitt medlemskap i nykterhetslogen ”Hoppets här” har han aldrig lämnat.

P.O. Enquist. Ett annat liv. Norstedts 2008.

Andra bloggar om litteratur och alkoholism

Vad ska små stater göra?

2008-09-04T09:55:00.004+02:00

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav:

”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åren har förskjutits. Den första frågan gällde det kalla kriget mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen, där de alliansfria ledarna försökte utstaka en tredje väg för de nya staterna. Det är mot denna bakgrund man skall se Jugoslaviens starka engagemang i rörelsen.

Den andra frågan var kolonialismen, där rörelsen fungerat som stöd och opinionsbildare för de stater som fortfarande befunnit sig under kolonialt styre. Efter avkoloniseringen av det portugisiska väldet under 1970-talet riktades uppmärksamheten framför allt mot Sydafrika- och Palestinafrågorna.

Den tredje huvudfrågan var kravet på en ny ekonomisk världsordning, dvs. förändringar i världsekonomin till förmån för tredje världens länder.”

Tycker någon att kraven låter inaktuella. Jugoslavien, som inte längre finns, var ledande i rörelsen vid sidan av Indien, Indonesien och Egypten.

Andra bloggar om säkerhetspolitik

Sommar farväl

2008-09-01T09:11:00.001+02:00

Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.

Dubbla måttstockar 2

2008-08-27T09:29:00.001+02:00

Ryssland gör nu vad väst gjorde på Balkan (Tysklands snabba erkännande av Bosnien och Kroatien. Bombningarna av Serbien. Kosovo!). Said Mahmouid, professor i internationell rätt, påminner om detta faktum i dagens SvD (27/8-08). Samtidigt skramlar krigshetsarna på landets ledarsidor. Svenska Dagbladet kräver Nato-trupper in i Baltikum. Det mörknar. Och som vanligt spelar medierna första fiolen.

Vandalism

2008-08-27T08:33:00.002+02:00

Nedanför Hammarbybacken ligger ett litet koloniområde. Det händer emellanåt att jag går förbi där på min dagliga morgonpromenad. Häromåret spolades några av kolonilotterna bort av vattnet från en läcka i skidbackens anläggning för konstsnö. Idag är allt återställt. Området är vackert och välvårdat. Nu på sensommaren prunkar det, som man brukar säga, av blomster och frukt. Genom området går en väg som förbinder de olika kolonilotterna med varandra. Den används också flitigt av boende på deras väg till och från Hammarbyhöjden. Många cyklister har också tagit den vägen ner mot Sickla.

I samband med upprustningen av skidbacken häromåret drogs en cykelväg runt koloniområdet. En omväg på ungefär 2 gånger tio meter. Koloniföreningen satte upp ett par vackra grindar i falurött trä i båda ändar av området för att slippa genomfartstrafiken. För vandrare utgjorde de inget hinder. Det hela såg vackert och inbjudande ut.

Nu går jag vägen genom koloniområdet första gången efter semestern. Plötsligt stannar jag till. Grindarna är borta. Eller inte riktigt borta. De ligger slängda i gräset intill, förvandlade till kaffeved. De bastanta grindstolparna är avsågade med vad som förefaller vara en motorsåg. Planken till staketet likaså. Först fattar jag inte, tänker att föreningen varit tvungen att ta ner grindarna för nån byggtrafik eller vad som helst. Förundrad vandrar jag genom området. Samma sak i andra ändan. Nersågat, spillror.

På koloniföreningens gemensamma stuga läser jag ett anslag om hur föreningen fått stadsdelsförvaltningens tillstånd att sätta upp grindarna efter att cykelvägen byggts men att någon nu förstört dem. ”Det kan knappast röra sig om pojkstreck”, skriver den anonyme avsändaren.

Nej, jag funderar över vilka som kan ha gjort detta. Försöker sätta mig in i hur man tänkt. Ser framför mig ett gäng män i yngre medelålder som under en kväll med alltför många öl hetsat upp sig tillräckligt över ”den där jävla koloniföreningen”, ”vilka tror dom att dom är?” och ”tror dom att dom äger hela området.” Och sen har man tagit en motorsåg och dragit ner till koloniområdet och förvandlat orden till handling.

Finns såna människor? Uppenbarligen. I villaområdet hade vi grannar som såg till att en övergiven sommarstuga en natt brann ner när trafiken av missbrukare blev alltför påträngande.

För inte kan det väl vara någon av alla dessa cyklister som dundrar förbi mig i backen in på den smala vägen genom området, medan jag står där och läser på anslaget.

vandalis´m subst. ~en
ORDLED: vand-al-ism-en
• våldsam och hänsynslös förstörelse vanl. utan ngt som helst rationellt syfte:

2008-08-27 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=338908

Lycka är att lösa problem

2008-08-26T09:43:00.001+02:00

Riktigt glad blir jag nog bara när jag löst ett problem. Tre kvällar i rad har jag försökt få skrivaren till datorn att göra det den ska. Sedan jag installerat en ny router har mina gamla HP Laserjet vägrat att fungera i nätverket här hemma. När jag flyttade över arbetsdatorn till nya lägenheten blir problemet akut. Den bärbara som jag nu skriver på saknar en port som passar. Ska jag lyckas ställa om den gamla trotjänaren? Eller måste jag slänga in handduken och gå till Clas Ohlsson och köpa en adapter för 295 kr eller, hemska tanke, köpa ett nytt nätverkskort till skrivaren från HP för 2000 kr?

Jag läser supportsidor och letar mig igenom olika diskussionsforum på Internet. Får ett och annat napp, men inget som riktigt fungerar. Så. Pang. Hittar jag en diskussionstråd där någon beskriver hur man ställer in skrivaren från dess kontrollpanel. Knapp, knapp, knapp. En oändlig mängd siffror som matas in. IP-adress, subnet, gateway och allt vad det heter. Jag förstår inte hälften. Och så, när jag är på väg att ge upp, rasslar det till i skrivaren och ut kommer en testsida. Yes, jag grejade det. Skrivaren fungerar.

Hur mycket jag vunnit om jag istället ägnat tiden åt produktivt arbete vill jag inte tänka på. Å andra sidan, värdet i att känna att man löst ett problem går inte att mäta i pengar.

Dubbla måttstockar

2008-08-25T09:07:00.004+02:00

Sverige säger upp det militära samarbetet med Ryssland. Utmärkt, nu väntar vi bara på att samma görs med USA och Nato. Men det är förstås skillnad på invasioner och invasioner.

Ebba Sävborg gjorde för övrigt en insiktsfull analys av Rysslands agerande i Svenska Dagbladet häromveckan "Räddsla driver Ryssland i Georgien" (SvD 20/8-08).

Noterat augusti 2008

2008-08-18T09:47:00.003+02:00

Första veckan på semestern sover jag. 8—10 timmar per natt plus en tupplur på eftermiddagen. AMJ, f.d. arbetskamrat till Lena och vän till familjen, som är på besök frågar om jag inte får svårt att sova på kvällarna.

– Inga problem, svarar jag och somnar snabbt om.

Jag drömmer ofantligt mycket. Färgstark, detaljerat, med invecklade intriger.

På sjunde dagen kvicknar jag till. Ligger på stranden, lyssnar till havet och känner hur tankarna börjar komma tillbaka. Eftertankar kräver, liksom kreativiteten, frid i sinnet och ett visst mått av långtråkighet.

Andra veckan säljer vi lägenheten. Mäklaren håller oss underrättad per telefon. Visningen går bra. Mycket folk. God stämning. Många anmäler intresse. Vi har röjt och städat hela juli. Lägenheten känns tom, närmast avskalad. Så ska det vara, säger mäklaren. Folk ska kunna röra sig i rummen och bilda sig en uppfattning om hur det kan se ut. Hon inger förtroende.

Budgivningen börjar på tisdagen. Det piper i mobilen när buden ramlar in. Det hela är perverst. Boendet förvandlat till en kreatursauktion. Jag tänker på det danska systemet som jag skrivit om tidigare (Bostadshysteri).

På onsdagen är det klart. Dagen efter skriver DN på förstasidan att bopriserna förväntas sjunka med 10-20 procent. Då har sonen skrivit under avtalet för vår räkning.

Efteråt är jag helt utmattad. Ska bli skönt att flytta till hyresrätt och komma ur den här cirkusen med köp och sälj. Kooperativ hyresrätt, en genial konstruktion, mer skyddad från marknadsliberala politiker än den kommunala hyresrätten. Men även här motionerar medlemmar om att man vill ha ”rätten” att köpa loss sina lägenheter. Styrelsens avslag är kortfattat: det vore detsamma som föreningens upplösning. Så får vi finnas kvar en tid till.

Läser Ulf Lundells Vädermannen på semestern. Han borrar vidare i det här med manligt och kvinnligt. Bitvis mer en diskussion än gestaltning. Jag har svårt att känna igen mig, kanske hur det var i tidigare förhållanden, när man var ung. För mig handlar i första hand om att lämna varandra luft och eget utrymme, samtidigt som man gör de nödvändiga anpassningarna. Men jag gillar hans kompromisslöshet. Fick upp ögonen på allvar för hans skrivande under ”fittstims”-debatten för några år sedan. Bäst tycker jag om Saknaden och Frukost på en främmande planet.

Modernista, ja. Utmätning, skatteskulder, obetalda fakturor. Jag borde ha anat oråd. Snabbväxande, hajpade, mycket press, snygga böcker. Men inte så noga med betalningarna. Mönstret känns igen. Visst kan det handla om regelrätta tvister, brister i kvalitet från leverantörer etc. Men inte hur mycket som helst. Och betalar man inte sina författare finns inget försvar. Har man antagit ett manus har man faktiskt accepterat det.

I kväll vänder vi åter till fastlandet och stundande flytt. Det har varit höst i luften flera dagar nu.

Sinnesro – och brist därpå

2008-07-01T09:12:00.001+02:00

En vän skriver på min Facebook-sida: ”Jag saknar Tankar i trappen”. ”Jag med”, har jag lust att svara.

Kreativiteten är en ömtålig låga som lätt blåses ut i vardagens vindar. Visst kan jag fortfarande producera en läsbar text. Gör så också emellanåt. Men det lustfyllda skrivandet har fått stå tillbaka under det senaste halvårets turbulens.

Min reaktion på Lenas flytt, en ny krävande men samtidigt stimulerande uppdragsgivare och osäkerheten kring min egen framtid. Sammantaget har det uppslukat all min energi.

Sakteliga börjar dock tillvarons beståndsdelar falla på plats. Ett par perioder under försommaren har jag suttit i Visby och arbetat, funnit det lustfyllt att lämna Stockholm och kunna ägna mig helhjärtat åt det jag ska. För några veckor sedan skrev jag kontrakt på en ny mindre lägenhet. En möjlig nystart här i stan. Men först ska en flytt genomföras, en lägenhet säljas. Än dröjer den verkliga ron. I avvaktan på det blir mina tankar här sporadiska.

Tillsammans kan vi, troende som ateister, alltid begrunda innebörden i den den bön Anonyma alkoholister brukar be:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

I stället för blogg - teater

2008-06-03T10:03:00.004+02:00

"Tankarna i trappen" droppar långsamt för tillfället. I avvaktan på att tid och ro ska infinna sig för fortsatt skrivande, kan de läsare som befinner sig i Stockholmstrakten i mitten av juni se "Fröken Julie" i ett experimentprojekt med och av Nils Edwall och Camilla van der Meer. De båda har regisserat och Nils spelar rollen som Jean och Camilla kan ses Julie.

Plats: Dramalabbet, Östgötagatan 2 (vid Mosebacke torg)

Onsdag 11 juni kl. 19.00
Torsdag 12 juni kl. 19.00
Måndag 16 juni kl. 19.00
Onsdag 18 juni kl. 18.30 (OBS, tiden!)

Anita Björk och Ulf Palme i Alf Sjöbergs filmatisering av Fröken Julie (1951)

Ta ett glas vin med dottern

2008-05-26T07:59:00.002+02:00

Om olika mödrar läser jag i Svenska Dagbladet på Mors dag. En säger att hon ser fram emot den dag då hennes dotter blir vuxen ”så att de kan gå ut och ta ett glas vin tillsammans”. Jag studsar till. Formuleringen är densamma som jag såg i ett porträtt för inte länge sen i samma tidning. Då gällde det den kvinnliga jubilarens bonusdotter. ”Gå ut och ta ett glas vin tillsammans.” Då är man vuxen.

”Övergångsriter förekommer i det närmaste universellt i samband med övergångar mellan olika stadier i den mänskliga livscykeln” läser jag i NE. Det är nu ett par generationer sedan konfirmationen upphörde att vara ett insteg i vuxenvärlden. Idag är väl ”fjortisfyllan” det närmaste vi kommer den ”ungdomsinvigning” som finns i andra kulturer. Ett glas vin tillsammans med mamma är väl den naturliga utvecklingen efter detta.

Kris eller sjukdom

2008-04-30T11:15:00.003+02:00

Kris, av grekiskan ”krisis”: avgörande, prövning.

Hur ofta sjukdomsförklarar vi normala reaktioner på livets kriser? Jag hade anledning att fundera över frågan för egen del i vintras. I Kris och utveckling menar Johan Cullberg att de som arbetar inom vården måste lära sig att skilja mellan psykisk sjukdom och reaktioner på de motgångar som hör livet till.

Psykakuterna larmar att de översvämmas av unga människor som söker hjälp för att flickvännen har gjort slut, att utbildningen man sökt men inte kommit in på etc. Länge trodde jag det var en klintebergare, men en bekant som arbetar inom psykiatrin berättar att det är så. Och människor vill ha snabba lösningar på sina problem, även i de fall där bara tiden kan läka såren.

Ingrid Carlberg skildrar i sin nyligen utkomna bok Pillret (en lysande skildring, läs den) hur svårt de stora läkemedelsbolagen hade att få SSRI-preparaten godkände av det svenska läkemedelsverket i början av 1990-talet. Man kunde i flertalet studier inte visa någon annan effekt än placebo (dvs. sockerpiller). Förklaringen var att de patienter som fick sockerpiller erbjöds ett så omsorgsfullt omhändertagande inom sjukvården. Medicinen hade effekt, vid lättare och medelsvår depression, men inte mer än ett normalt mänskligt omhändertagande.

Kanske finns det en annan förklaring. Där vår generation på 1970-talet såg samhälleliga, politiska orsaker bakom alla personliga problem, ser dagens unga personliga tillkortakommanden bakom vad som i många fall är samhälleliga misslyckanden.

Andra bloggar om psykiatri

Mig, mig, mig

2008-04-28T08:55:00.000+02:00

En av otaliga bilagor som trillar ur morgontidningen drar min uppmärksamhet till sig. Rubriken på framsidan över ett antal sportiga bilar i ett odefinerbart bergslandskap lyder ”Vårens killmagneter”. Vad menas tänker jag? Är det bilar endst för killar? Eller för tjejer som vill locka till sig killar. Fascinerad läser jag texten. Som all reklam säger den mycket om den tid vi lever i:

”När våren kommer

Plötsligt står vi som kärlekskranka tonåringar inför allt lockande som vaknar till liv efter en lång vinter av dag-till-dag-överlevnad. Den med självbevarelsedrift ylleinbäddade hjärnan börjar ticka igång igen. Impulserna strömmer ner till hjärtat som vi nästan glömt sitter någonstans innanför tredje revbenet till vänster. Halleluja. Jag lever.

När du klippt naglarna, kammat håret och putsat skorna kommer solen, dofterna, blickarna, glassarna, luncherna, drömmarna. Bilarna. Ny bil. Till mig.

Mig, mig, mig.

Våren börjar på M och slutar med ercedes.”

En människa går sönder

2008-04-25T08:35:00.003+02:00

L. ringer och berättar att B, en gemensam bekant, är död. Han tog livet av sig i söndags. Åt middag med sin minderåriga dotter, skrev ett långt brev till familjen (som ett protokoll, säger L.) och satte en lapp på ytterdörren – ”Jag hänger i boden” – och gick ut och gjorde slut på sig.

På kvällen stöter jag ihop med K. Han säger att han mötte B, så sent som förra onsdagen. Han hade klivit på tåget i Hallsberg. Under resan berättade han om sitt nya jobb, kvinnan han skulle bo med. Ingen spricka i fasaden.

En handlingskraftig man i sina bästa år. Hur ser man att en människa håller på att gå sönder?

Noterat februari–april 2008

2008-04-24T09:10:00.007+02:00

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog?

***

Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden.

– Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig

– Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P.

Men man hinner läsa många böcker.

***

En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet.

***

På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om att jag avbryter nedtrappningen jag inlett i höstas och återgå till den tidigare dosen. (feb 2008)

***

Läser Plura Jonssons Svart blogg. Som Jack fast utan ett uns romantik. Vilka var det som gick under i 70-talets flum? Samma tanke som när jag såg Tom Alandhs dokumentär om Rågsved. Arbetarklassens barn.

***

En annan natt drömmer att jag är inneboende hos en bekant. En arrogant typ som jag alltid haft svårt för. Vi umgås inte. Hur har jag hamnat här? Jag försöker få tag i Lena. Måste lösa det här mitt boende. Vaknar med hjärtklappning. (mars 2008)

***

Min mor läser vad jag skrivit om uppväxten på Tomtebogatan.

– Du skriver att det var en slum, säger hon.

Har jag skrivit om slum?

***

Uppvuxen bland kvinnor har jag alltid haft lättare att umgås, arbeta och samtala med kvinnor. Men det har haft sitt pris. Det här spelet ”kvinna–man” till exempel, har jag aldrig lärt mig. (Efter läsning av Svenska Dagbladet serie om raggning).

***

Kroppen är det som gör att vi ser den vi älskar, säger en av gestalterna i Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot. Just nu på Stockholms stadsteater

***

Vad är ett äktenskap? Mannens och kvinnas förening för släktets fortlevnad. Barn, sexualitet, tillit och närhet; att dela vardag, ekonomi, historia, värderingar. Kärlek. I nöd och lust. Visst sjunger jag tvåsamhetens lov.

***

Någon skrev att vit arbetarklass är den enda minoritet man idag får tala nedsättande om. ”White trash” säger vi och slipper konfronteras med vårt klassförakt.

***

Möter grannen längst ner som står och meckar med sin skoter.

– Så du är ute och går.

– Har lämnat av Lena vid tvärbanan.

– Är det inte lika bra att du flyttar med till Gotland?

– Visby är ett jävla blåshål så här års, säger jag och går in i värmen. (feb 2008)

Litteraturens kanonföda

2008-04-22T09:08:00.003+02:00

Det är inte alla debutanter som föräras förstadagsrecensioner i storstadspressen, än mindre ges hela förstasidan med bild och allt i Dagens Nyheters kulturbilaga. Det är möjligt att 20-åriga Amanda Svenssons roman Hey Dolly är just så bra som kritikerna hävdar. Kunde Jonas Hassen Khemiri så varför inte Amanda Svensson? Att hennes far är kulturchef på Expressen har förstås sina poänger. Men frågan är om inte vår (och mediernas) jakt på den eviga oförstörda ungdomen är viktigare. Ung, fräsch och gärna bildskön kanonföda i upplagekriget. Och förlagens marknadsavdelningar spelar med.

Frågan är om dagens unga kvinnliga författare riskerar samma öde som kvinnliga skådespelare, dvs. inga stora roller efter 40. Visst kan Kerstin Ekman, Aino Trosell, Heidi von Born, Bodil Malmsten och många fler sägas vara bevis på motsatsen. Men ingen författares väg är spikrak. Kommer de som idag debuterar (kvinnor som män) tillåtas vandra hela den vägen.

I mitt arbete läser jag stundom manus åt ett av våra stockholmsförlag. Då och då stöter jag på manuskript av äldre, företrädesvis manliga författare. Hederliga romaner och essäsamlingar fyllda av den visdom och språkliga lyhördhet ett lång liv gett. En gång etablerade författarskap men nu inte längre välkomna på sina gamla förlag. (Vad det betyder för det ständigt diskuterade problemet med mäns läsande kan man skänka en tanke). Visst tillåter den nya tekniken att de ger ut sina manus på eget förlag. Men ett författarskap är som regel (undantag finns) en planta som behöver vårdas, även när den vuxit sig stor. Omvärldens uppmärksamhet – och förlagets roll – i den utvecklingen kan inte underskattas.

Men ingen skugga över Amanda Svensson, jag ser fram emot att läsa hennes bok.

Andra bloggar om böcker och litteratur.

Allvar och ironi

2008-04-21T08:46:00.007+02:00

En kväll ser vi Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Vi, det är sonen och hans sambo som är uppvuxna med Hassan och Glen Killing i manegen, och jag som är sprungen ur den allvarsamma generation ironikerna gjorde sitt uppror mot på 1990-talet.

Schyffert är smart och snabb. Lagom självutlämnande. Har publiken i sitt grepp från första stund. Stundom öppnar sig avgrunder när ingen vet om han skämtar eller menar allvar. Precis som när Killinggänget regerade. Blir klädsamt självkritisk när han granskar sin generations brist på allvar och ständiga sökande efter fixar och snabba genvägar.

Han säger att om det är något han ångrar så är det hur de lekte sig igenom ett decennium när inbördeskrig rådde i ett europeiskt land. Det får han svårt att förklara för sina barn.

Men det är aldrig försent, tänker jag. Visst finns det allvarliga frågor att ta itu med också idag.

Andra bloggar om Schyffert

Moderna gräl

2008-04-21T08:46:00.006+02:00

Vi går Birger Jarslgatan fram och passerar två unga människor upptagna av ett allvarligt samtal.

– Men du får väl gifta dig med Fanny då! säger han upprört till henne.

Vi går vidare mot den väntande bion.

Bojkotthot och hyckleri

2008-04-20T18:18:00.003+02:00

Om jag förstår diskussionen om bojkott av Peking-OS så är det okej att köpa billiga leksaker och kläder gjorda i Kina och vi ska jubla varje gång Ericsson eller Volvo tar hem något jättekontrakt i det stora landet, men när denna kulturnation anordnar Olympiska spel ska vi tänka på miljön, förtrycket och den underbetalda arbetskraften. Och då är landet inte ens inblandat i något krig på främmande mark. Hyckleri är bara förnamnet.

Intresset ljuger inte, brukar marxisterna säga. Men det globala kapitalet har ju uppenbarligen intressen att försvara i Kina. Frågan är alltså vem som orkestrerar kampanjen (som numera även stöds av vårt eget vänsterparti). För visst är det en kampanj.

En intressant aspekt på Tibetfrågan ger för övrigt Slavoj Zizek i Dagens Nyheter ("Vet vi vad som sker i Tibet"), Dagens Nyheter 18 april 2008.

Andra bloggar om OS

Alla människor behöver bibliotek

2008-04-17T09:36:00.003+02:00

Christer Hermansson återger i sin senaste bok historien om en man från ett land på andra sidan jordklotet som kom in i Södertälje stadsbibliotek och bara stirrade på alla hyllor med litteratur på olika språk och om olika ämnen och utbrast:

– Äntligen! För första gången lever jag!

Böcker och bibliotek har funnits i mitt liv sedan jag var en valp i nio-tioårsåldern. Först biblioteket i Skanskvarnsskolan, där jag var en så flitig besökare att jag betroddes med att stå bakom disken och stämpla de andra låntagarnas böcker. Sedan stadsbiblioteket i Årsta Centrum som min far och jag regelbundet uppsökte och därefter i tur och ordning huvudbiblioteket vid Sveavägen, biblioteken i Skogås och Handen och några somrar det lilla biblioteket i Katthammarsvik på Gotland. Därutöver har mitt yrke satt mig i kontakt med en rad fackbibliotek i huvudstaden: KB, Riksdagsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, UD:s bibliotek m.fl.

Men biblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, folkbibliotekens bokbestånd har kraftigt minskat till följd av sjunkande medieanslag. Och trots bibliotekslagen struntar många kommuner i sina åligganden.

Det är inte konstigt att biblioteken då famlar efter sin uppgift och tar till koncept som ”att ge folk vad man tror att folk vill ha” och att ”folkbiblioteken ska erbjuda samma utbud som ordinära varuhus”, med höga besökssiffror som enda mål.

Det är då en befrielse att läsa Christer Hermanssons debattbok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? (Tusculum förlag 2008)

Folkbibliotekens funktion och roll, hävdar Hermansson, är att vara

”ett slags garant för ett varierat, kvalitativt och aktuellt utbud av litteratur och informationskällor, och att tillgängliga bibliotek gynnar såväl informations- som yttrandefriheten och är en förutsättning för demokratin.”

”Biblioteken är en frizon. Det är symbolen för ett fritt och öppet samhälle. Biblioteken är oumbärliga förvaltare av vårt kulturella arv. Det är ett tecken på att vi lever i en civilisation.”

Varför, frågar sig Hermansson, är så många bibliotekarier rädda för att ta ställning. Han efterlyser en rejäl diskussion om vad arbetet på biblioteken runtom i landet egentligen går ut på. Istället debatterar man ”informationskompetens” och att biblioteken ska rensa ut litteratur som är olämplig ur genus- och andra perspektiv. Om det senare skriver Hermansson:

”I biblioteksprofessionen ska ligga ett försvar för rätten till fritt informationshämtande”

Eller som han skriver på ett annat ställe:

”Alla människor behöver gott bröd, sol, någon att älska och bra offentlig finansierade bibliotek.”

Andra bloggar om bibliotek

Stan är full av möten

2008-04-15T08:33:00.003+02:00

Det är måndagskväll på ett litet galleri långt upp på Roslagsgatan. Författaren och journalisten Anders Björnsson läser texter ur sin bok Mosaiker. Koncentrerat lyssnar vi på berättelsen om hans farbror, konstnären. Och vi tas med på en resa genom ett stycke svensk och europeisk efterkrigshistoria. Sen tar konstnären Riber Hansson över och berättar om sitt arbete med att i bild gestalta Anders sentenser. Allt ska så småningom resultera i en bok på Carlsson Bokförlag. På väggarna hänger verk av konstnären, textade och bearbetade metallplåtar – en spin-off av arbetet med boken. Jag går längre in i lokalen och träffar på Anders son Adam Ulveson som tillsammans med ett 20-tal andra unga formgivare, skribenter och fotografer bildar den ideella föreningen Detroit, vilken också driver galleriet ut mot gatan.

En vecka tidigare har jag varit på ABF-huset på Sveavägen och lyssnat på när Ingrid Carlberg samtalar om sin bok Pillret (Norstedts). Jag har just läst denna hennes lysande berättelse om SSRI-preparatens tillkomst och användning och samtalet fördjupar min förståelse av det jag nyss läst.

I en annan del av stan, på Dramalabbet uppe vid Mosebacke torg, läser unga författare varje månad manus till nyskrivna pjäser för alla som vill komma och lyssna. Och på kvällarna fylls Stockholms alla teatrar – små som stora – av en intresserad publik.

Stan är full av möten. Människor som samtalar med andra människor. Vem har sagt att Internet tagit över all kommunikation?

Går det åt helvete är jag ändå född

2008-04-11T09:30:00.005+02:00

På Streets bokmarknad köper jag pocketutgåvan av Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. Jag missade den då den kom häromåret. Nu slukas jag av denna furiösa husesyn i det sönderfallande folkhemmet (”Verksamhetsberättelse”). Författaren kastar sig ut och konfronterar en verklighet de flesta av oss blundar för. Avslutningen (”Övriga frågor”) om modern, jaget och döden är starkt. Jag gläds åt att någon förmår slita hinnan från våra ögon. Frustrerad över att själv inte alltid hitta de rätta orden.

Agneta Klingspor Går det åt helvete är jag ändå född. Bokförlaget Mormor 2007 (2006).

Andra bloggar om böcker.

Tibet

2008-04-10T08:56:00.005+02:00

– Vad säger du om Tibet?

– Att det är otur för tibetanerna att de har sådana vänner.

– Vad menar du?

– Jag menar att Kina aldrig kommer att tillåta en upprepning av det som skedde i det forna Jugoslavien och Sovjet. Se bara på hur de agerade på Himmelska fridens torg 1989.

– Men är inte tibetanerna förtryckta?

– Jo, men det var de före invasionen 1959 också. En lösning måste bygga på respekt av ömsesidiga intressen. Väst måste inse att kineserna inte vill ha amerikanska baser vid sin gräns uppe i Himalaya.

– Är det allt du har att säga?

– Ja, den dag kineserna åker jorden runt och kidnappar andra länders medborgare och låter dem ruttna i glömda fängelser i kommer jag att protestera.

– Du är cynisk.

– Inte värre än de politiker som styr världen.

Himalaya

Lyckad lobbying bakom Tibetprotester.

Andra bloggar om Kina och Tibet.

Bra förvaring frigör plats

2008-04-08T08:21:00.006+02:00

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica:

– Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med.

För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor.

Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad.

När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor och olämpliga materialval och belysningar. Och detta ska människor betala 3–4 miljoner kronor för. Så småningom hittade vi en lägenhet som både var snygg och funktionell, men så var den också producerad av en mindre byggfirma.

I branschtidningen Stockholm bygger säger arkitekten Anna-Karin Ljungh:

– Några av hemmets viktigaste grundfunktioner är ju att skydda oss för regn och kyla och att förvara det vi behöver för att leva. För femtio år sedan fungerade det. Då ägde vi inte så många saker. Följden blir att vi skaffar den ena lösa förvaringsmöbeln efter den andra istället för att förvaringen planeras in från början. Bra förvaring frigör plats, medan dålig istället bara tar plats

Hon efterlyser visioner och pekar på 1930–40-talens funktionalism. Till syvende og sidst är det beställarens ansvar, och man kan fundera över arkitekternas svaga ställning i den svenska byggandet. I andra länder, som Schweiz, leder arkitekten bygget.

Bra förvaring inplanerad från början.

Andra bloggar om arkitektur och byggande

Rolling Stones

2008-04-07T07:54:00.006+02:00

En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light, Martin Scorseses film om Rolling Stones.

Charlie Rivel

Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.

Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.

Till min stora förvåning finner jag trots det att

1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.

En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.

Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.

Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.

Buddy Guy, med Keith Richards, Beacon Theater in New York.

Andra bloggar om rolling stones och film

Forum för dödande av debatt

2008-04-04T08:29:00.005+02:00

Kulturministern och de borgerliga ledarskribenterna gör sig lustiga över de 253 akademikernas upprop mot Forum för levande historias kampanj till landets skolelever om kommunismens brott (DN 2/4-08). Kritikerna avfärdas som vänstermänniskor och kommunister (SvD 3/4-08). ”Och varför var det ingen som sa nåt när det gällde Forums kampanj mot nazismen?” Den frågan kanske en och annan av undertecknarna också bör ställa sig. Vi talar ju faktiskt om principer. Ska staten ägna sig åt den här typen av officiell historieskrivning. (När nästa kampanj, om gud vet vad, sätts in kanske rent av någon liberal frågar sig varför man inte sa något nu.)

Nåväl, det kan var lämpligt att påminna om den tidsanda som rådde när Göran Persson drog igång sina kampanjer mot slutet av 90-talet. Runtom i Europa diskuterades – och på flera håll antogs – lagar som förbjöd allt ifrågasättande av historieskrivningen om andra världskriget. De som i Sverige menade att man inte kunde tiga ihjäl Sverigedemokraterna utan istället borde ta debatten, beskylldes för att gå nazisternas ärenden. Och den som ifrågasatte Forum för levande historias kampanjer om nazismens brott betraktades som Förintelseförnekare. Det krävdes civilkurage för att gå emot den strömmen och var knappast något som gagnade den akademiska karriären. Jag förstår att många teg. Desto bättre att så många säger ifrån nu.

Jag har tidigare skrivit om statlig opinionsbildning.

PS 7/4-08. Håkan Blomqvist har en föredömlig genomgång av innehållet i det s.k. informationsmaterialet i Aftonbladet (2/4-08) DS

Andra bloggar om Forum för levande historia

Debatt

2008-03-31T07:48:00.003+02:00

En gång har jag deltagit i en tv-debatt. Det gällde narkotika och mediernas glamourisering av vissa artisters drogmissbruk. Det jag minns bäst är att jag blev bjuden på taxi till och från TV4:s dåvarande hus vid Storängsbotten. Jag satt bredvid Kerstin Hallert och levererade min replik (som gällde såpaskådisen Lina Perned som just medverkat i en omfattande ecstacy-rättegång). Hallert sade sig för övrigt känna till mig väl, vilket måste varit en lögn eftersom jag var där som ersättare för Britta Svensson på Expressen.

Nåväl, det här tänker jag på när jag läser Lena Anderssons definition av begreppet ”debatt” lördagens Svenska Dagbladet (29/3-08):

”Debatt uppstår när det inte är uppenbart vad som är rätt och fel, när ett perspektiv som är giltigt för den ena och försvaras med förnuftsargument bryts mot ett perspektiv som är giltigt för den andra och försvaras med förnuftsargument, så att det uppstår en tankespiral och ett möte mellan tankar som vässas mot varandra till allt högre höjder men inte ett slutgiltigt svar.”

Behöver jag påpeka att hon inte finner den typen av debatt i Sveriges Television.

Andra bloggar om politik och tv.

Mumin på Östermalm

2008-03-28T08:07:00.004+01:00

En dag möter jag Börje Ahlstedt på Storgatan. Han är mycket kortare än jag föreställt mig. Och rundare. Påminner en del om Lasse Pöysti. Ett mumintroll på Östermalm.

Vilken illusion gör att vi alltid tror att skådespelare är så långa?

Mumintrollet och Too-ticki. Ur Trollvinter. Bild Tove Jansson.

Vi betalar inte

2008-03-26T09:15:00.003+01:00

Ju närmare själva skapandet en person befinner sig desto sämre betalt har den. Det är en regel som gäller för de flesta kreativa yrken. Inom förlagsbranschen finner vi således författare och illustratörer längst ner i näringskedjan. För ibland några tiotusenlappar om året förväntas de skänka sitt arbete åt uppdragsgivaren. Ovanför dem hittar vi översättare och korrekturläsare, med en timpenning lägre än en undersköterska. Sen kommer vi redaktörer som stöter och blöter deras texter. Ofta fungerar vi som projektledare för en ganska komplicerad process. De flesta bland oss är kvinnor och lönerna är därefter. Ovanför oss kommer tryckare, säljare och förläggare med som regel hyggliga tjänstemannalöner. Och allra överst häckar förlagschefer, marknadschefer och allehanda administratörer med löner som anstår en chef inom de flesta yrken.

Detta och mycket annat kan man läsa ut av Svensk Bokhandels statistik över inkomsterna inom förlagsbranschen.

Visst finns det undantag: Ett handfull bestsellerförfattare som skrivit ihop en förmögenhet, ensamförläggare som gör allt sitt arbete för praktiskt taget ingenting. Men det är som sagt undantag.

Men vem säger att man överhuvudtaget ska ha betalt. Se Harlan Ellison på videon nedan.

I dont work for nothing

Människan undergång och risken för snara krig

2008-03-26T08:39:00.002+01:00

En kväll innan ledigheten lyssnar jag till ett föredrag om den mänskliga civilisationens snara undergång. Det är Daniel Berg, journalist och ekonomihistoriker som talar om ”slutet på världen som vi känner den” på min branschförenings årsmöte. Torrt lägger hann fram sina fakta. Allt sedan kapitalismens genombrott under medeltiden har människan lånat av framtiden: fisken i haven, Nordamerikas jordar, koloniernas råvaror, jordarnas näring. Oljetillgångarna har nu nått sin kulmen, regnskogarna (jordens lungor) naggas i kanten, vattnet börjar sina. De gigantiska finanskapitalen söker sig nya vägar: exploaterar jordar, vatten och annat vi länge tagit för givet.

Snart står krigen för dörren. USA har nått toppen av sin förmåga och förmår inte invadera Iran hur gärna man än vill; kan inte försvara sina intressen i Afrika än mindre göra något åt framväxten av ett självständigt block i Sydamerika. Otänkbart för 20 år sedan. Samtidigt stiger Kina, Ryssland och Indien fram som nya stormakter. De europeiska krig vi hittills kallat världskrig framstår som regionala konflikter i skenet av den drabbning om jordens resurser som snart står för dörren.

Några kvällar senare ser jag ett program på Kunskapskanalen om teknikens senaste landvinningar. Hur människans behov av energi inom en snar framtid kan reduceras dramatiskt genom bl.a. nanoteknik. Fusionskraften är en slumrande tillgång som väntar på sitt genombrott. Men forskningen kräver resurser och nationell/internationell samling; en samling vi hittills bara klarat att åstadkomma i krig. Oddsen för en fredlig framtid kunde ha varit bättre.

Strålande utsikter

2008-03-08T21:49:00.003+01:00

Utsikter för den kommande veckan:

Mittåkläppen, Härjedalen

Vi som överlevde

2008-03-03T10:14:00.006+01:00

En femton år gammal favorit i repris med anledning av Tom Alandhs dokumentär Vi som överlevde Rågsved (SvT 2/3 2008):

Mona Sahlin och spriten (Expressen 1/3 1993)

Andra bloggar om alkohol, droger och ungdomar

Personligt eller privat

2008-03-03T09:57:00.005+01:00

Alla bloggare med lite integritet hävdar att de skriver personligt, men inte privat. Även jag. Men vad betyder det?

De flesta av oss hejdar sig när vi möter en skylt med ”Privat område”, fortsätter vi är det oftast med en känsla av obehag. Inom allemansrätten är området närmast vårt hus fredat från objudna besökare. Det finns alltså områden dit inte alla äger tillträde. Vi har våra revir. (Hur långt tillbaka i tiden denna åtskillnad mellan det privata och personliga går kan säkert diskuteras, liksom dess innebörd inom olika samhällsklasser. Men nu håller jag mig till nutid och den medelklass jag tillhör.)

Den som går till ordböckerna finner att definitionerna av privat, personlig (och enskild) delvis överlappar varandra:

”privat som tillhör eller har att göra med enskild(a) person(er), särsk. vederbörandes hem- och umgängesliv o.d. (mots. offentlig)”;

”personlig 2, som rör privata eller intima delar av ngns liv”;

”enskild 1 som tillhör eller har att göra med en enda person (mots. allmän)

säger till exempel Nationalencyklopedins Ordbok. Men personligt kan också vara något

”som på ett självständigt sätt uttrycker det säregna i ngns personlighet: hans mycket –a stil; hon satte sin –a prägel på huset.”

Person kommer av latinets ”persona ’(ansikts)mask’, ’roll’, ’karaktär’, ’person’). Det personliga är på sätt och vis det privata upphöjt till allmängiltighet, personan. Den jag visar upp här i bloggen.

PS. Person är för övrigt inom ”filosofi och psykologi oftast benämning på en medveten självreflekterande och talande mänsklig individ som handlar inom ett konkret historiskt, socialt och fysiskt sammanhang”. En definition så god som någon på en bloggare. DS.

Andra bloggar om bloggosfären och språk.

17 februari 2008

2008-02-25T09:31:00.003+01:00

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:

”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)

”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.

Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)

Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?

Andra bloggar om kosovo och usa

Får vem som helst bli lärare?

2008-02-19T09:48:00.002+01:00

Jag läser Maciej Zarembas blodtryckshöjande artiklar om de kränkta eleverna vid Lärarhögskolan i Stockholm med blandade känslor (Dagens Nyheter). (Eller ”krängt” som en blivande svensklärare (?) föredrar att stava det.) Alltsedan Erik Wijks skoningslösa mord på Zarembas journalistik för tio år sedan (återpublicerat i Bunta ihop och slå ihjäl dom. Manifest 1999) läser jag honom med skepsis. Zaremba står för en form av ”krona-eller-klave”-journalistik (”krona” vinner jag, ”klave” förlorar du) där den som skriver alltid får rätt och den granskade får sitta med Svarte Petter. Exempel är de återkommande mediedreven om myndigheternas omhändertagande av barn. Ingriper myndigheterna mot en familj störtar medierna fram och anklagar för myndighetsmissbruk (Oskarshamn m.fl. fall), gör man inget (fallet Kevin) anklagas man för flathet och för att man inte ingrep i tid. När röken skingrat sig och utredningarna sagt sitt och ansvar (oftast i form av någon chefs avgång) utkrävts visar sig verkligheten vara mer komplicerat än Zaremba, Josephson med flera gjort gällande. Det kan inte vara svårt att vara journalist under de omständigheterna, desto svårare att sitta med ansvaret.

Nåväl, de exempel Zaremba tar upp från lärarhögskolan är flagranta och säger en del om Sverige idag. Men frågan jag ställer mig är: Kan vem som helst komma in på Lärarhögskolan i dag och dessutom kräva att bli lärare?

Andra bloggar om lärarhögskolan och maciej zaremba

Högerns kulturella offensiv

2008-02-13T15:22:00.005+01:00

Ulrika Kärnborg utryckte sig för en tid sedan i Dagens Nyheters pappersupplaga lite lättsamt över uppståndelsen kring Johan Staël von Holsteins plats i Kulturrådets styrelse. Ett köttben åt Timbrohögern, skrev hon, liksom Cecilia Stegö Chílos utnämning till kulturminister förra hösten. Det var inte så mycket att orda om. Kulturpolitiken är huggen i sten, tycktes hon mena.

Jag vet inte ja. Det senaste året har kulturkampen från högerkanten tagit ett steg framåt, till synes stärkt av maktskiftet. Äntligen ska man kämpa ner denna kulturvänster som, trots näringslivets kampanjer, varit ett sådant gissel alltsedan 1970-talet.

Inte bara kulturvänster förresten. Nu senast ifrågasatte Marie Söderqvist den allmänna rösträtten (Expressen 30/1-08). Och tidskriften Neo krävde, understödd av Svenska Dagbladets ledarsida, att statsbidragen till ABF ska dras in, eftersom man upplåter plats åt ”extrema vänstergrupper”. Ur våra tidigare gemensamt ägda centrumanläggningarna ska nu också all politisk och religiös verksamhet rensas ut.

Det ser ut som om socialdemokratin grävt sin och folkrörelsernas grav med sitt förlitande till staten. Om detta och alternativen skriver jag i en krönika i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront. Tidningen kan beställas på www.fib.se. Artikeln kan också läsas på min hemsida.

Andra bloggar om kulturpolitik.

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

2008-02-12T10:11:00.000+01:00

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman. Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn.

I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!”

Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträngande att hon snart ska föda barn. Komplikationerna efter förlossningen blir desto fler. Man behöver inte vara prenumerant på Mama och de andra moderskapstidskrifterna för att inse att det är en omställning att skaffa barn. En av de största i livet.

Den kunskap från en äldre generation som våra föräldrar fick är borta. Och de handfasta råd vi fick från Barnavårdscentraler och tidningar som Vi föräldrar har i stor utsträckning ersatts av konsumism och illusionsmakeri från drömfabrikerna. Att hitta sin egen roll i det livet måste vara som att slåss med väderkvarnar i full storm.

Marie Sveland avslutar samtalet med att hon och hennes man funderar på att ta ut skilsmässa. Inte för att de tänker separera, men som en symbolisk handling. Skriv ett ordentligt inbördes testamente då, är mitt råd, så du inte ramlar ner i den kvinnofälla som stavas ”sambolagen”. Äktenskapet är, bortom alla myter och illusioner, en förträfflig juridisk konstruktion, till skydd för barnen och den som tjänar minst i ett förhållande. Gissa vilken?

Min samlingsrecension av Bitterfittan och Sisela Lindbloms De skamlösa publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 9/07 och finns att läsa på min hemsida.

Andra bloggar om äktenskap och föräldraskap

Varför vill ingen bli psykiatriker?

2008-02-11T10:31:00.000+01:00

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07).

– Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt.

Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer.

– En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer.

Att Stockholm framhålls som ett föredöme känns lite motsägelsefullt när jag tänker på den psykiatriska (icke-)behandling min far fick på sin ålders höst här i stan. Men det är alltså värre på andra håll. Och Socialstyrelsen vet inte varför så få läkare väljer att specialisera sig inom psykiatrin.

Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina memoarer:

”Två problem som man ser i många av de verksamheter som idag drivs enligt teammodellen har säkert bidragit till läkarbristen i dagens psykiatri. Den ena är att läkaruppgifterna på sikt blivit mindre stimulerande. Doktorerna har blivit ”Mädchen für alles” och får mindre möjligheter att fördjupa sina patientkontakter, eftersom deras receptskrivande tjänster ständigt efterfrågas av den övriga personalen, som redan talat med patienten. … Det andra problemet är att unga och otillräckligt utbildade psykiatriker, som kommer till dåligt organiserade team med informella ledarskap, kan utsättas för betydande svårigheter att hävda de medicinska kraven. Om de får för lite stöd och uppbackning från sin överläkare flyr de fältet. Många går till allmänmedicinen.” (Mitt psykiatriska liv. Natur & Kultur 2007. s 205)

Cullberg pekar också på den inre dynamik som utvecklas i team där många kompetenser blandas. I goda fall bidrar den till att fördjupa arbete. I andra fall söker den mer destruktiva mål.
Psykiatrin är en ung vetenskap och som sådan relativt omogen. Det pendlar snabbt mellan olika skolor. Någon återgång till den gamla modellen där läkaren leder en passiv personalgrupp önskar väl ingen. Men kanske Socialstyrelsen skulle titta på lite mer än resursfördelningen när man funderar över problemet.

Andra bloggar om psykiatri

Nya tider

2008-02-09T12:14:00.000+01:00

Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.

Kungarna, folket och skatterna

2008-02-08T10:26:00.000+01:00

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering:

”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-Colton. Nya tidens världshistoria 1. Andra upplagan 1973. s 55)

Gäller inte det i vår tid också, 500 år senare? tänker jag. Är inte skatterna ytterst ett medel att balansera de besuttnas ensamrätt att finansiera och därmed besluta om rikets affärer? Framstår inte de ständiga kraven från högern på skattesänkningar i ett annat ljus då? Eller som nu senast kraven att få dra av för gåvor till välgörenhet (och därmed minska statens intäkter)? Det förutsätter dock att de politiker vi valt representerar folkets intressen. Hur det är med den saken kan ju diskuteras.

Min andra tanke gäller monarkin. Hur ofta har inte kungarna gått i allians med folket mot adeln och därmed verkat som folkets värn mot adelns förtryck? Knut Carlqvist är inne på den tanken i sin fascinerande bok om Erik XIV (Kung Erik av folket. Timbro[!] 1996). Är vår tids kärlek till de kungliga i själva verket en rest av detta historiska faktum? Tills vidare väntar jag med att betala medlemsavgift till republikanska föreningen.

Andra bloggar om politik, historia och tv

Tillfälligt avbrott

2008-01-19T09:59:00.000+01:00

Tryck på pilen för en stunds avkoppling

Särbor

2008-01-10T08:08:00.000+01:00

Jag har sällskap ner i hissen med grannen snett ovanpå. Vi stannar till och pratar en stund utanför porten. Han arbetar tre-fyra dar i veckan i en liten stad på västkusten och veckopendlar. Varje måndagmorgon slår han nytt hastighetsrekord på sträckan Sthlm-Arlanda. Jag frågar hur det är att dela sitt liv mellan två platser.

– Allt blir mycket dyrare, säger han först. Om man inte vill leva på undantag. Och tröttande.

Jag säger att varannan dag känns det trevligt att få ett hem i två olika städer, och varannan dag känns det bara jobbigt och stökigt.

– Ja, och så kommer det att fortsätta att vara, säger han och hastar iväg till den väntande bilen.

På kvällen får jag mejl från en vän som nyligen skilt sig efter ett långt äktenskap. Jag berättar att Lena börjat jobba i Visby vid nyår:

– Flytta dit du också Tom! skriver hon. Det är tillräckligt jobbigt att få allt att funka ändå utan att man ska behöva utsätta äktenskapet för, om än frivilliga, geografiska påfrestningar.

Jag svarar att vi får pröva oss fram.

– Vi tror oss veta att det inte blir någon dans på rosor.

Andra bloggar om äktenskap och att pendla.

August

2008-01-09T08:31:00.001+01:00

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet, En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung.

– Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet.

Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman.

I breven och biografierna framträder däremot bilden av en överlevnadskonstnär och litteratör. Strindberg arbetar som lektör, översättare, notisjägare och riksdagsreferent. Fjärran från dramats stela docka i Jonas Karlssons gestalt, som med styv överläpp vandrar omkring med Mäster Olof-manuset tryckt till hjärtat och deklamerar Strindbergcitat. Den unge August hade mer stöd och inflytelserika vänner än Birro låtsas om. Både Rudolf Wall på DN och Frans Hedberg på Dramaten kände honom sen tidigare. Dramaten hade till och med satt upp några av hans enaktare innan man refuserade Mäster Olof (vilket man inte var ensam om f.ö.) Till Dagens Nyheter började han skriva skärgårdsbetraktelser. Han lämnar tidningen så småningom av egen fri vilja, i och för sig efter en konflikt (som Svante Nycander påpekade i Dagens Nyheter häromdagen). Han får ett stipendium av den gamle kungen. När han får chansen att bli redaktör för Svensk Försäkringstidning skriver han en novell med positiva omnämnanden av ett av tidens försäkringsbolag. Och genom att senarelägga kravallerna i Kungsträdgården gör Birro Strindberg mer radikal än han var vid den tiden.

Visst är det väl bra att Sveriges television på bästa sändningstid inför en miljonpublik ger en annan bild av ”nationalmonumentet” än kvinnohataren, halvgalningen och guldmakaren A.S. som blivit den gängse. Men om dagens unga litteratörer tror på Birros bild lär de också vandra Selléns väg. Det räcker inte med höga ideal om man ska överleva i litteraturens och kulturens värld. Det krävs födgeni också. Och det verkligt intressanta med Strindberg inträffar ju under 1880-talet när kraven som familjeförsörjare kolliderar med kraven på sanning och trohet mot idealen. Det är då han väljer väg på allvar.

Kärlekshistorien gör att det tar sig i del två inte minst tack vare Linda Zilliacus som Siri von Essen. Och Stig Larssons regi är lysande. Den ende jag vet som kan få de stora elefanterna som Börje Ahlstedt att tona ner sina jättelika egon till förmån för rollgestaltningen. Men Jonas Karlsson kämpar i mina ögon en hopplös kamp med sin August.

***

August Strindberg var en formidabel brevskrivare. Hans brev började ges ut av Torsten Edlund på Bonniers 1948. Häromåret gav Björn Meidal ut den 22:a delen (August Strindbergs brev. 22, Supplement 1893-1912: med generalregister. Bonniers 2001). Leopardförlaget har gett ut manuset till Peter Birros drama.

Fler bloggar om august strindberg och svt

Noterat januari

2008-01-08T09:28:00.001+01:00

Jag får Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten i julklapp. Augustpris eller inte, mej lämnar den tämligen oberörd. Som om den utspelade sig bakom en glasvägg. Det är välskrivet och lärt. Litterärt.

Jag tar fram Sven Delblancs Slutord och läser:

”Vi ska alla dö – men inte jag. Döden är inte för mig. Jag tecknar livförsäkring och köper gravplats, men sådant är bara etikett och gott sätt. Döden är inte för mig.

Jag går mot döden var jag går.

Nej, detta pronomen är fel. Ni går mot döden, inte jag. Döden är inte för mig.

Slikt oförnuft vågar man knappast bekänna. Men jag vet att du som läser detta i ditt hjärtas hjärta är av samma mening. Döden är till för andra, inte för dig.”

Så skrev han också i skuggan av det cancerbesked han just fått.

***

Sven Delblanc Slutord. Bonniers 1991. Delblanc avled 1992 i den skelettcancer han drabbats av.

Andra bloggar om böcker, döden och Augustpriset.

Nyårsafton

2008-01-08T09:27:00.000+01:00

Vemod stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs förlorat (NE:s Ordbok)

God jul och gott nytt år

2007-12-22T15:37:00.001+01:00

Vi hörs och ses 2008!

Att äga och köpa

2007-12-14T08:27:00.000+01:00

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets. I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda.

Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008.

I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter har den spottat ur sig vid det här laget. Så kostade den också en dryg månadslön när jag köpte den 1994. Jag har byggt ut minnet och haft den inne på rengöring några gånger. – Sån mekanik görs inte längre, säger reparatören på verkstaden i Björknäs. Faxen däremot, som bara har ett par år på nacken, har redan slutat mata fram papperen.

När vi flyttade köpte vi en ny dammsugare, ultra-”allt-möjligt” och bäst i test. Dyr var den också. Visst suger den bra men låter som ett smärre jetplan och är inte helt lättmanövrerad. Så fort garantitiden gått ut pajade munstycket. Men inte ens Dammsugarhuset på Drottninggatan kunde hjälpa oss när avstängningsknappen slutade fungera. Hela elektroniken behövde bytas. Det blev att åka till Bosch i Sundbyberg. Vi har nu lagt ut lika mycket i reparationer som dammsugaren kostade i inköp.

Men visst går jag till överdrift ibland i min iver att spara. När mina pjäxor, som jag haft sen tonåren, dog förrförra vintern fick jag gå hem med skidorna på axeln. De nya jag köpte är, precis som mina nya skidor, ett under av passform och lätthet och jag flyger fram i spåren. Men jag sneglar misstänksamt på dem och undrar hur länge de ska hålla.

Och i Carlsson-högtalarna, som var begagnade redan när jag köpte dem av John Hagberg i början av 1980-talet, har ett av baselementen spruckit. Men det vet jag att Mohlins data på Pastellvägen kan fixa.

På detta tänker jag när jag läser Svenska Dagbladets artikelserie Omättlig och Svenskt Näringslivs sagor

Andra bloggar om konsumtion.

Om valfrihet

2007-12-13T07:28:00.000+01:00

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet.

I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem.

– De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd.

Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt.

– Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m).

Så kan vinsterna från de kommunala bostadsbolagen fylla på stadens kassa för att göra ytterligare skattesänkningar möjliga. Samtidigt kan allmännyttans fastigheter förfalla i avvaktan på ett ägarbyte som då kommer att hälsas som en befrielse av de boende.

Till salu

Om den sociala bostadspolitiken och bildandet av allmännyttan och skrev jag i ett tidigare inlägg (Barnrikeshusen)

Andra bloggar om allmännyttan och utförsäljning

Morgonstjärnan

2007-12-12T08:03:00.000+01:00

Som en gulröd punkt lyser stjärnan över den nedsläckta skidbacken i öster långt efter att de andra, äkta, stjärnorna slocknat: Venus, morgonstjärnan. Jag ser den när jag stiger upp i gryningen och tittar ut genom fönstren mot öster. Inte många himlakroppar förmår tränga igenom storstadens ljuslarm, men Venus gör det. På morgonen kallar vi den morgonstjärnan och om kvällen aftonstjärnan. Länge ansågs den som en systerplanet till jorden tack vare sin storlek och atmosfär. I dag efter flertalet besök av rymdsonder vet vi att den nog avnjuts bäst på avstånd:

V. är en ständigt molnhöljd planet p.g.a. ett flera tiotal km tjockt lager av svavelsyradroppar, som i huvudsak ligger mellan 50 och 70 km höjd. På 50 km höjd är trycket lika med trycket på jordytan och temperaturen ungefär som på jorden, men därunder skenar förhållandena iväg så att Venusytan har en temperatur på nära 500 °C och ett tryck på 90 gånger det jordiska. Detta orsakas av en oerhört massiv koldioxidrik atmosfär med åtföljande växthuseffekt. Syre och vattenånga saknas i stort sett helt. Vindarna är svaga nära marken, men ovan molnen blåser en jetström med 100 m/s i västlig riktning. (NE)

Låter inte som ett ställe man vill semestra på direkt. I den alltmer alarmistiska klimatdebatten framhålls Venus ibland som exempel på hur det kan sluta för oss på jorden om inget görs åt koldioxidutsläppen. Så återupplivas kanske tanken på systerplaneten i en ny form.

Översiktsbild av den ständigt molntäckta planeten framställd från observationer av Venussatelliten Magellan.

Andra bloggar om rymden.

Uselt tv-drama

2007-12-11T10:25:00.001+01:00

Jag ser inledning till ”En spricka i kristallen”. Svenskt tv-drama när det är som sämst. Alla talar med tydliga röster. Ingen ska missa att det här är en familj med problem. Dottern – familjens svarta får – kommer hem till herrgården. Menande blickar, försåtliga kommentarer. Tillbakablickar till en olycklig barndom. En granskning i spegeln visar på problem med vikten. Fadern saluterar andra systern vid middagen (syskonrivalitet, osynliggörande). Föräldrarna har en usel relation. Otrohet. Modern är en olycklig överklassmoder. Fadern en brutal tölp. Inget lämnas åt skådespelarna och betraktarna att själva fylla i. Föreställningen är (på grund av regin misstänker jag) en ogenomtränglig mur.

Visst ska det få finns misslyckanden, inte minst inom public service. Experiment som inom sig rymmer fröet till något nytt, men inte när man som här färdas längs de väl upptrampade allfartsvägarna.

Efter en kvart stänger jag av.

Jessica Zandén spelar den olyckliga modern

Andra bloggar om tv och drama

Ordningens upprätthållande

2007-12-10T08:47:00.001+01:00

Den s.k. antirasistiska kampen tar sig ibland egendomliga former. Medierna rapporterar om brända skolor och stenkastning mot brandmän etc. vid lördagens demonstrationer i Salem. Daniel Viklund, talesman för Nätverket mot rasism vill i pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet inte heller fördöma den vandalisering och stenkastning som förekom.

– Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade, säger han. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta. (Svenska Dagbladet 10/12-07)

I Åke Kilanders bok Vietnam var nära finner jag ett referat ur Svenska Dagbladet om den stora Kambodjademonstrationen i Stockholm den 7 maj 1970 som samlade 10 000 deltagare:

”Efter mötet [vid USA:s ambassad] avtågade huvuddelen av massan i god ordning. En del samlades i en grupp på 100-talet personer med anarkismens svarta fanor. FNL-gruppernas egna ordningsvakter bildade då en kedja mellan den aggressiva gruppen och polisen. En FNL-funktionär deklarerade att de som stödde Vietnams folk skulle gå hem…”

Tidningen rapporterade också om oroligheter längs demonstrationsvägen:

”Ordningsvakterna gick snabbt emellan när en grupp ungdomar, ledda av några äldre herrar, gjorde en proamerikansk motdemonstration och det hettade till hos en del FNL-are. Och sedan fick FNL-vakterna hjälp av en polisassistent att lotsa motdemonstranterna i säkerhet…

Polisen då? Ja, den spelade just den passiva roll som polisen skall spela vid en vettigt genomförd politisk manifestation i en demokrati.” (s. 254)

Nu var inte Vietnamrörelsens arbete alltid något kafferep. Många illegala aktioner genomfördes mot Sydvietnams handelskontor, US Trade Center, besökande ambassadörer osv. I rörelsens barndom blandades dessa aktioner ofta samman med legala demonstrationer vid vilka många oskyldiga utsattes för hot och risker, precis som i Salem i lördags.

Men FNL-grupperna hade att övertyga en till en början starkt USA-vänlig opinion (”Världens största demokrati”, som ”vunnit andra världskriget” åt oss) och tvingades finslipa sin taktik för att nå det långsiktiga målet ”USA ut ur Vietnam”. Så efter några år skilde man på legala och illegala aktioner.

Ett ytterligt fåtal svenskar sympatiserar med de nazister som marscherar i Salem den 8 december. Än så länge, är bäst att tillägga. De alltmer upptrappade slagsmålen mellan kommunister och nazister i Weimarrepublikens Tyskland drev stora grupper i händerna på dem som krävde lag och ordning, och banade på så sätt väg för Hitlers maktövertagande 1933.

Vi är inte där ännu. Men i vassen lurar de som alltid ser en möjlighet att inskränka mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheten. Och vore jag nazist eller intresserad av att misskreditera allt vad vänster och ”antirasism” heter skulle jag livligt stödja dessa svarta garden.

Ordningens upprätthållande är allt för viktig att överlåta åt ordningsmakten.

Andra bloggar om salem och politik

Samtal med författare

2007-12-09T09:25:00.001+01:00

Luftrören piper och näsan droppar. Jag ligger i soffan och samtalar med Pär Rådström. Nej, han har inte återuppstött från den död han alltför tidigt mötte 1963. Jag läser Fångat i flykten, en samling texter jag fann på Bokförlaget Atlantis julmarknad i veckan. Men Rådström är den typ av författare jag gärna inleder ett samtal med. Jag skrattar, invänder, hummar instämmande och säger emot. (Och var han verkligen hemma och drog barnvagn med sonen så mycket som han låter påskina?)

Jag träffade aldrig Rådström. Var blott tolv år när dog. Jag minns hans röst från radio - eller är det kanske senare inspelningar. Av det jag läst som hans vänner skrivit vet jag inte ens om jag skulle ha tyckt om honom. De flesta författare är (precis som komiker) trista typer i det verkliga livet. Att sitta ensam, instängd och skriva åtta timmar om dan kräver en speciell personlighet – inte direkt det som i platsannonserna beskrivs som social kompetens. Vi som läser är nog likadana. Men vi är många, precis som de som skriver. Tillsammans för vi ett mumlande samtal som stiger upp från jordklotet.

Doris Lessings lysande Nobelföreläsning, återgiven i sin helhet i lördagens Svenska Dagbladet, handlar på sätt och vis om detta (”Om att inte få Nobelpriset”, SvD 8/12-07.)
Och aldrig att jag trodde att jag skulle läsa Ebba Witt-Brattström med sådan behållning som i hennes uppgörelse med queerteorier och kvinnligt offertänkande (”Lessing svär i feministkyrkan”, Dagens Nyheter 8/12-07). Hatten av.

Pär Rådström. Fångat i flykten. Artiklar, noveller och radioprogram i urval av Johan Werkmäster. Atlantis 2004.

Andra bloggar om böcker och litteratur.

Befriande klarspråk

2007-12-08T10:36:00.000+01:00

Ibland är hyckleriet tjockt som decemberdimman. Desto mer befriande när någon då talar klarspråk. Som Mikael Nyberg när han skriver om situationen i Somalia:

”Jag minns förra hösten. Då hade somalierna jag träffade förhoppningar. Krigsherrarna och de kattuggande våldsmännen hade flytt Mogadishu. Flygplatsen öppnade, hamnen öppnade. Folk kunde gå på gatorna utan att vara rädda.”(”Vad kan vi lära av Somalia?” Aftonbladet 27/11-07)

Andra läsvärda artiklar finns på Mikaels hemsida: www.mikaelnyberg.nu

***

När jag ändå är i farten kan jag påminna om Peter Larssons granskning av den s.k. FUT-delegationens beräkningar av svenskens bidragsfuskande. 20 miljarder om året svindlar vi bort. Eller hur var det nu egentligen? Peter reder ut begreppen föredömligt (”De bluffar om fusket”, Aftonbladet 19/11-07).

Andra bloggar om somalia, bidragsfusk och politik.

Varsamt

2007-12-07T07:45:00.000+01:00

En kvinna vandrar fram och åter i den fullpackade tunnelbanevagnen. Agiterad. På sjungande finlandssvenska ömsom väser, ömsom skriker hon ut sina förbannelser över oss förtappade och sitt budskap om Herren Jesus Krist. Från medresenärerna runtom mig generade fniss. Enstaka hånleenden. Några tonårstjejer kommenterar halvhögt kvinnans budskap. Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina minnen om den avgrundsdjupa rädsla som utmärker psykospatienter. Deras extrema sårbarhet och behov av lugn omkring sig. Långt från den hårda miljön i Stockholms kollektivtrafik. Jag undviker att möta hennes brinnande blick. Men djupt inom mig vill jag lägga en arm om kvinnans axlar och varsamt sätta henne på platsen bredvid mig.

Johan Cullberg. Mitt psykiatriska liv. Memoarer. Natur & Kultur 2007.

Andra bloggar om psykiatri.

Hösten

2007-12-06T07:47:00.002+01:00

– Usch vad mörkt och grått det är!

Människorna runt omkring mig klagar. I år, som alla tidigare år.

Själv har jag alltid funnit en glädje i hösten. En mörk grotta av arbete och rofylld glädje att krypa in i. En period fylld av läsning och musik, aktivitet och reflektion.

Våren och sommaren med alla (mina) krav och förväntningar desto mer plågsam. Alla intryck som bombarderar sinnet. Växtvärk och hösnuva.

Så tänker jag, trots att näsan just nu rinner och det svider i ögon och hals.

Andra bloggar om hösten och årstider