fredag, januari 30, 2015

Kriget som en renande eld

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg. Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch:
”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.”
Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld …
Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varningsklockor att ringa. Det är förstås så här det gått till, varje gång under de senaste två hundra åren när unga människor fyllda av glädje och tillförsikt tågat ut till en väntande död i massgravarna. Att krig dessutom plägar sätta fart på stagnerande ekonomier, är det så vi ska förstå de senaste årens accelererande krigsretorik ett krisernas Europa?

Etiketter: ,

torsdag, januari 29, 2015

Noterat januari 2015

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter), inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne.
*
Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om Sverigedemokraternas vision: ett land byggt på ”kärleken till det egna landet”. I Niklas Orrenius reportage citerar han den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder, som med sina tankar om en ”folksjäl” är en viktig inspiratör för SD:
– Herder sa: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”
Inte är det nationalismen som är det största problemet med SD. Därför gör Byggnads rätt som åker runt på landets byggarbetsplatser och berättar om alla förslag från Alliansen om försämrade villkor för anställda som SD stött under förra mandatperioden
*
Henning Mankell skriver i sin senaste, mycket personliga och läsvärda bok (Kvicksand. Leopard 2014) om två gatubarn, omkring fem och tre år, utanför teatern i Maputo där han arbetat. De båda sover i en gammal kylskåpskartong, troligen utkastade hemifrån när deras mamma tvingats ta en ny man för att överleva. På morgnarna ser Mankell den äldre brodern tvätta och ta hand om sitt yngre syskon. På dagarna strövar de genom staden och tigger. När det är dåligt väder får de sova över inne på teatern. De kläder de får byter de genast till mat. Han ser dem aldrig leka, all deras tid går åt till överlevnad. De talar tyst och förtroligt med varandra. En dag är de borta. Mankell ser dem aldrig mer. Två av kanske tusentals hemlösa barn bara i Maputo.Jag ser på mina barnbarn, de två äldsta fem och fyra år, och det knyter sig i magen.
*
Om man nu gör en pastisch på en såpopera i 13 år får man väl avsluta den som en riktig såpa. Låt huvudperson dö eller sälja butiken och emigrera, istället för detta metadravel.
*
Och Putin får fortsätta som förut? frågar en vän på Facebook apropå min vision om 2015. Nej, jag hyser inga illusioner om Ryssland. Eller Kina. Lika lite som jag gjorde om Irak, Libyen eller Syrien. Men spåren efter de gånger "världssamfundet" ingripit i olika stater de senaste 20 åren, med början i Jugoslavien, gör i alla fall mig mer oroad än utvecklingen i öst.
*
Jag skrev om min skepsis mot utopier och min vision om 2015 fick sig en rejäl törn ganska omgående i Paris. Nog kunde året fått en bättre start. Men drömma kan man alltid.
*
Nej, jag ångrar inte mitt 70-tal. Hur skulle jag kunna det? Det var ju då jag blev den jag är. Mycket av det vi och andra slogs för ledde ju också till reella förbättringar, både i världen och på hemmaplan. Oavsett vad som sägs numera.

Men en sak sticker i ögonen: Vår oförmåga att hantera olika åsikter och intressen, ”motsättningar” som vi sa. Är det något jag tycker mig ha lärt genom åren så är det att inom politik, eller vetenskap för den delen, finns inget ”rätt” eller ”fel”. Det finns majoriteter och minoriteter, och i demokratiska samhällen och organisationer är det majoriteten som ska bestämma. Men det som är fel idag kan i morgon vara det rätta. Och tvärtom.

Kanske är det också svaret på frågan hur vi, som vann så många slag, kunde förlora hela kriget.
*
”Humorn är vårt andrum, vår vila, för att stå ut”, säger Britta, en av de medverkande i Folke Rydéns dokumentär ”Överlevarna” om tre människor som funnit varandra efter att ha mist sina familjer i tsunamin. Plötsligt finns de inte där längre. Mannen, hustrun, barnen, mitt i livet bortsköljda av en en flodvåg. En film om att våga sörja, men ändå kunna gå vidare.
”Man kan vara lycklig vid sidan av sin sorg, men saknaden finns där alltid”.

Och jag tänker på de fall Lena berättat om med patienter som i sin förtvivlan över ett besked, eller en sent ställd diagnos, går till storms mot allt och alla. Kanske får de utlopp för sin sorg och ilska i skrivelser, överklaganden och telefonsamtal? Eller fastnar de i cirkel av livslång bitterhet? Vi är alla olika. Vem är jag att döma?
”Mamma jag kan simma”, ropar en lycklig sjuåring innan han sköljs bort av flodvågen. Det är det sista hon hör och ser av honom i livet. En annan kvinna ser sin man öppna dörren och försvinna i en vägg av vatten.
*
Diana Janse som skrev boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar (2010) om sin tid som svensk ambassadör i Kabul recenserar den amerikanske journalisten Anand Gopas bok No good men among the living om vad som händer när elefanten klampar in i basarkvarteren och inte har en aning om vad det är som händer. Jag läser och ryser:
"Men hur för man krig utan motståndare, frågar sig Gopal. Enkelt: med hjälp av diverse allierade krigsherrar, som snabbt anpassade sig till den amerikanska närvarons logik. ”De började skapa fiender där inga fanns för att utnyttja de perversa samarbetsincitament som amerikanerna – utan att inse det – hade infört.”
*
En kväll tar jag en öl med en gammal vän. Det är ett tag sen vi sågs. Han är mitt uppe i en separation. Samtalet kommer av naturliga skäl in på relationer.
”Sina känslor rår man inte över”, säger jag, ”men handlingarna får man ta ansvar för”.
Vi begrundar detta en stund innan vi återgår till politiken och dagsfrågorna
*
Varje dag går jag förbi dem. Utanför den lilla Coop-butiken, vid Ringens centrum, i tunnelbanan, ja till och med i Östercentrum i Visby. Jag ser dem, och ser dem ändå inte. De romska tiggarna. Så läser jag Henning Mankells text om de två gatubarnen i Maputo och den drabbar mig som ett knytnävsslag i solarplexus. Det säger också något om språkets kraft. Eller min ignorans.
*
Ska vi avfärda SvD Näringsliv (”En grekisk skuldavskrivning borde vara självklar”) lika enkelt som vänsterns ståndpunkt om Grekland. För att inte tala om Paul Krugman som skriver om valet i Grekland i New York Times. Ännu en vänsterextremist! Och en sån ska ha fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
*
Att säga att vi bör ge bistånd till Rumänien för att de ska ta hand om romerna i sitt land, är inte det som om vi skulle gett bistånd till Sydafrika under apartheidtiden för att stödja de svarta, eller för den del, ge pengar till Israel för att förbättra för palestinierna.

onsdag, januari 28, 2015

Inga rasister på våra gator, eller?

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden.

De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände.

Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick sina motiv ifrågasatta. (Samma sak när den gamla rabulisten Kalle Hägglund gav ut Mein Kampf. Återigen rop på förbud, och den tyska delstaten Bayern ingrep och hävdade upphovsrätten till Adolf Hitlers skrifter.)

Idag är motdemonstrationer och mötesstörningar legio. När en grupp nynazister, med påkar och vapen, attackerade ett fredligt opinionsmöte i Kärrtorp skedde det på sätt som för tankarna till 1930-talets mötesbrytningar och gatuslagsmål mellan nazister och kommunister. När Jimmie Åkesson talade under valrörelsen 2014 möttes han av saxofoner, visselpipor och burop, ibland så kraftigt att mötena fick avbrytas. Somliga – en del som nyss skrev ”Jag är Charlie” på sina Facebook-sidor – brukar se detta som en seger för demokratin.

Liksom i alla överhettade miljöer kommer någon förr eller senare att dra detta till sin yttersta spets. I Norge en Anders Behring Breivik, i Paris bröderna Kouachi. Och i vårt land går SD-sympatisörer ut och slår ner vänsteranhängare på gatorna, anhängare till Revolutionära Fronten misshandlar SD-funktionärer. Handlingar som redan kostat människor livet.

”Inga rasister på våra gator” är ju en slagkraftig paroll, men vad betyder den? Att den som är motståndare till invandring, flyktingmottagande och ett mångkulturell samhället eller har befängda idéer om intelligenskvoten hos andra folkgrupper inte ska ha rätt att yttra dessa. I varje fall inte offentligt. Men har man med det inte också svalt motståndarens världsbild?
Uppdaterad

Etiketter:

tisdag, januari 13, 2015

Passion, lust och lidande?

– Du är en passionerad människa.

Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre.

Men passionerad? Jag går till ordboken:
passion, stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ”
Och om ”lidelse” läser jag att det är en
”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidelse';”
Definitionerna går i varandra. Både hos passion och lidelse är lidandet den centrala och ursprungliga betydelsen (Jesu lidande på korset, Passionsspelen osv.). Men från 1700-talet och framåt vidgas betydelsen. Är det romantiken som spelar oss ett spratt?
*
Ur samma ordstam som passion kommer ord som passiv (= overksam, lidande) och patient (lat. patiens, 'som lider; som uthärdar', till pati 'lida') och patiens (av fra. patience 'tålamod; patiens'; av lat. patientia 'tålamod')

Etiketter: ,

söndag, januari 11, 2015

Jag är inte Jyllands-Posten

Idag när alla går ut för att manifestera sitt stöd för yttrandefriheten kan det vara värt att påminna om följande historier ur Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009):

Konstnären Jens Jørgen Thorsen hade fått fria händer att avbilda Jesus på en betongvägg och försett honom med en erigerad penis. Tilltaget ledde till sådana proteser från kristna att dåvarande trafikminister Arne Melchior beslutade sig för att låta måla över konstverket
”som han fann ’anstötligt’ och ’blasfemiskt’. Ett beslut som rosades av dåvarande chefredaktören på Jyllandsposten som tyckte att trafikministern hade ’visat både förnuft och mod att få smörjan avlägsnad, även om han kan förvänta sig nya rop om grundlag och censur’.”
Några år innan publiceringen av de famösa Muhammedkarikatyrerna tackade också
”en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ’sidleds uppståndelse’ och ’uppståndelse med skruv’. Inte för att karikatyren var dålig utan för att han trodde ’att den kommer att utlösa ett ramaskri. Därför vill jag inte använda den’.”
Charlie Hebdo med sin rabulistiska frispråkighet verkar onekligen i en annan tradition.

För mycket för Jyllands-Posten. (Bilden ur ett annat sammanhang.)

Etiketter: ,

lördag, januari 10, 2015

Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.
*
Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).

Etiketter:

fredag, januari 09, 2015

Attentatet i Paris

”En attack mot yttrandefriheten.”

Jag läser rubrikerna efter attentatet mot den franska satirtidningen. Idag är alla Charlie. Men hur var det förra veckan? Och hur blir det i övermorgon? Är inte detta – vilka som än är gärningsmännen – i all sin blodiga praktik en grotesk förlängning av det vi sett komma under det senaste decenniet? Det slutgiltiga tystandet av den som har annan åsikt, kön, ursprung eller religion, när inte mötesstörningar, talkörer, hatmejl, telefonterror, misshandel, brandbomber och attentat räcker till. Kalasjnikov i stället för saxofoner, visselpipor och talkörer.
”Den som själv är utan skuld kasta första stenen.” (Johannes 8:7) 
Sånt kan man fundera på en regnig januarikväll.

Etiketter: ,

lördag, januari 03, 2015

Mitt 2014

2014 var året då
… rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt
… epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade
… Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till
… militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga
… Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden
… Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar (Storebror ser dig) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder
… Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”?
… socialdemokratin lämnade walkover i frågan om de bolag som riskerar skattebetalarnas pengar inom den offentliga välfärden
… Sverigedemokraterna blev den idealiske fienden som alla (minus 13 procent) kunde ta avstånd från
… Sverige fick en kulturminister som förklarade att hon kunde peka med hela handen, oklart vart eftersom hon saknade både kulturellt intresse och erfarenhet av politiskt arbete
… jag hade fler jobbuppdrag än på många år, men fortfarande bara vet vad jag ska göra de närmaste två månaderna
… jag ryckte upp mig och började skriva något varje dag, på bloggen och annorstädes
… jag under stor tvekan aktiverade mitt gamla Facebookkonto och fann att sociala medier lockar fram mina sämsta sidor (”hur många gillar det här inlägget?”, ”har det kommit några kommentarer än?”) i ett flöde lika mättande som en bamsepåse med potatischips. Jag funderar vidare på hur jag ska göra 2015
… Lena fyllde 65 år och vi bestämde oss för att fortsätta vara särbor, i Visby och Stockholm
… jag fick anledning till en nattlig promenad
… jag såg inledningen till en ny vänskap och återupptog en gammal
… jag deltog i arbetet med att genomföra Världsfilosofidagen på ABF-huset i Stockholm. Kan avlyssnas i radions Filosofiska rummet
… yngsta barnbarnet, drygt ett år, började utveckla en egen kraftfull personlighet
… vi fick veta att sonen och hans fru väntade ytterligare ett barn
… jag varje vecka lärde mig något nytt om sonen på hans och Manne Forsberg Pappapodden
… mina nattliga drömmar fortsatte att handla om huset där vi en gång bodde, ständigt på väg att flytta, oförberett, oplanerat. Någon därinne försöker säga mig nåt
… min löpning hackade (två steg framåt, ett steg bakåt) och aktualiserade problem jag haft under många år i ljumske och lår. Morgonpromenaderna blev desto viktigare
… jag läste Stoner men inte Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
… Tomas Lappalainens bok Mellan 55 och 60 fick mig att reflektera över min inställning till ålder
Expeditionen en kärlekshistoria var årets överraskning. Vackert formgiven och skriven med passion
… Johan Svedjedal äreräddade 1960- och 70-talslitteraturen (Ner med allt)
Välfärdsfabriken och Den stora omvandlingen var två reportageböcker som ställde berättigade frågor om vad vi gör med våra gemensamma resurser och de som arbetar med dessa
… boken Pillerparadoxen inte utlöste den debatt om psykiatrin vårt land så väl behöver, efter Olle Svennings slakt på boken och dess författare i Aftonbladet
… Norstedts förlag fick kalla fötter och drog tillbaka biografin över Jan Guillou på grund av några sakfel, dock inte var värre än att boken kunde ges ut på annat förlag efter några korrigeringar
… Birgitta Stenberg dog och Bodil Malmsten återupptog sin blogg
… Ulf Lundell började blogga
… jag hann läsa Egenmäktigt förfarande innan den stora debatten om Hugo Rask brakade loss
… Mia Berner fina skildring av sin uppväxt (Tretton) fick svensk översättning
… jag såg True detective, danska Arvingarna och Kristina Lugns bokcirkel på tv
… jag fortsatte att se Vetenskapens värld, Veckans brott och K Special, men inte Babel och Kobra
*
2015 är året då frilansarvodena femdubblas, Natos ledning drar sig till minnes Kubakrisen och inser det oförnuftiga i att parkera baser runtom Rysslands gränser. Mäktiga klaner på arabiska halvön upphör med sitt bistånd till IS och andra terrorgrupper, USA bestämmer sig för att skänka lika mycket till återuppbyggnad som krigen kostat i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. Krim får en särskild ställning liknande Ålands. Trojkan inom EU inser behovet av omfattande offentliga investeringar för att få fart på de europeiska ekonomierna. Den svenska skolan förstatligas och sjukvården får ett relevant ersättningssystem. Vi får lagstadgad sextimmarsdag och pensionsåldern höjs till 70 år, ränteavdragen fasas ut och ersätts av subventionerat nybyggande av hyresrätter.Allt detta leder till att arbetslösheten sjunker till under 3 procent och invandrarna integreras. Gott nytt 2015!