Det är väl hon som drar in stålarna

– Det är väl hon som drar in stålarna i det där förhållandet.

Jag har hört repliken förut. Den gången gällde det min farfar som levt samman med en kvinna vars efternamn inte slutade på -son. När vi tömde lägenheten uppe på berget i den blåsiga förorten fanns där också några möbler som inte behövde gå direkt till tippen.

Han sa det flera gånger, som om det var viktigt. Som att männen i vår släkt egentligen är losers, förlorare vars enda möjlighet att klara sig är att träffa en självständig, stark och yrkesarbetande kvinna. Som min far. Som jag. Hade han bara …

Eller är det bara ett illa dolt kvinnoförakt?

Noterat januari–februari 2014

Jag avskyr skvaller. Jag älskar skvaller.Ryktena om vem eller vilka kulturpersonligheter som är förebild till den självupptagne Hugo Rask har tagit bort en del av magin kring Lena Anderssons August-prisade Egenmäktig förfarande. Det är annars en roman av en typ – med teman som avvisning – jag tvekar att läsa. Nu har jag i alla fall skaffat den.

***

Under William Shakespeares levnad genomgick det engelska språket en intensiv utveckling. Upptäckten av nya kontinenter och den accelererande handeln och sjöfarten bidrog till att engelskan tog intryck av främst italienskan, spanskan och portugisiskan men också från kulturer längre bort. Den snabba tekniska utvecklingen skapade sin vokabulär. Den första engelska kompletta bibelöversättningen trycktes 1535. Boktryckarkonsten utvecklades snabbt och möjligheten att trycka och sprida böcker gjorde att en rad av tidens klassiker och renässansens humanistiska skrifter snabbt gjordes tillgängliga på engelska: Plutarchos, Montaigne, Machiavelli, Boccaccio, Dante. I denna språkliga turbulens föddes, undervisades och verkade William Shakespeare …

Till detta kan läggas ett reformerat skolväsende och den kommersiella teaterns födelse, en teater inom vilket Shakespeare verkade som skådespelare, författare och regissör hela sitt yrkesverksamma liv.

Calle Pauli recenserar tre nyutkomna böcker med anledning av 450-årsjubiléet av den store dramatikerns födelse. Peter Brooks avfärdar spekulationerna om att Shakespeare med hans enkla bakgrund inte skrivit sina verk som utslag av snobberi. Ingen ifrågasätter att bypojken Leonardo da Vinci skapat sina verk. De stora genierna växer inte ur ett vakuum

***

Färgstarka drömmar varje natt. Jag vandrar i städer, flyttar och ställer i ordning lägenheter som påminner om platser där jag bott. I en dröm träffar jag en kollega och berättar om en annan dröm jag haft osv. I en annan blir jag jagad av en trubadur som visar sig vara en våldtäktsman med kofot ombord på ett last- och passagerarfartyg. Vi seglar längs en flod fram till en damm med en kaj.

***

Vi sitter vid middagsbordet, diskuterar barnuppfostran, barnen, deras respektive och jag. Jag har hört Tony Irving i radions P4 berätta om några incidenter han retar sig på, en kvinna som med bar överkropp gick i mittgången på en stor flygjätte och ammade sin baby, hur en annan föräldrar bytte blöjor på sin lilla telning på sätet bredvid honom och slutligen hur han och hans partner varit ute en kväll för att äta en middag i lugn och ro och hur tre barn sprungit runt på restaurangen medan deras föräldrar suttit och plockat med sina mobiler. Med i studion var Louise Bratt Tidmarsh chefredaktör för Vi föräldrar. Jag delar inte Tony Irvings engelska syn på barnuppfostran att barn ”inte ska synas och inte höras” men börjar till slut reta upp mig på journalisten som söker efter varje argument till föräldrarnas försvar. Jag tänker, om hon åtminstone kunde erkänna att det finns en konflikt här, motstridiga intressen och det inte bara kan barnens och föräldrarnas behov som ska gälla. Då kanske vi kan få en dialog, istället öppnar sig en avgrund mellan individer som alla hävdar sin rätt. Så bygger man inga samhällen. Om det kan vi enas runt middagsbordet.

Efteråt slår det mig med vilken självklarhet vi säger till barnbarnen att var lugna när vi går in den fina inredningsbutiken på Hästgatan i Visby. Men så står där också porslinsföremål värda tusentals kronor.

***

Radions Medierna har letat fram Jan Guillous slutbetyg från Solbacka, något Paul Frigyes hade kunnat göra på en förmiddag. Och därmed rätas det frågetecken ut som bland Erik Wijk pekat på i Dagens Nyheter. Nu kommer ingen att kunna läsa boken utan att undra vad som är sant och vad som är obekräftade rykten och därmed faller hela boken som Guillou triumfatoriskt uttryck det. Frigyes verkar ha fallit offer för sensationsjournalistikens gyllene regel: ”Kolla aldrig en bra story, för då kanske den spricker.” Och till skillnad mot många andra har han haft fri tillgång till objektet för sin granskning. Sorgligt men oförlåtligt. Nu drar Norstedts tillbaka boken helt.

***

Jag sitter i köket med en kopp varmt honungsvatten. Skriver. Det snöar ute. – 3 grader. Vintern har äntligen kommit. Jag är förkyld. Inget allvarligt. En lättare förkylning innebär en sorts undantagstillstånd. Jag vänder på dygnet. Alla rutiner upphävs för några dagar. Det tvingar en att varva ner och, hämta kraft. Jag trivs.

***

Jag läser i bladet att en anställd blir i genomsnitt avbryten 60 gånger per dag. I genomsnitt jobbar han eller hon koncentrerat sex (6) timmar i veckan. Som egenföretagare borde jag alltså ha en fördel, dessvärre är det bara de sex timmarna jag kan ta betalt för. Men jag slipper i alla fall avbrotten.

***

Jag drömmer att jag går ner för trapporna till tunnelbanestation. Plötsligt ser jag perrongen till vänster. Trappan jag går på mynnar ut på spåret och ett tåg kommer rusande mot mig. Sen susar det förbi vid sidan av trappen.

***

Tre ambassadörer framträder på DN Debatt och talar mot ett svenskt Nato-medlemskap. Jag ska inte upprepa deras argument, artikeln talar bra för sig själv. En poäng värd att framhålla – inför dem som tror vi kan ersätta ett svenskt försvar med Nato – är att organisationen kräver att medlemsländerna ska avsätta 2 procent i försvarskostnader. Sverige har idag 1,2 procent. Höjer vi till två procent är vi ett stort steg närmare ett självständigt försvar. De som talar varmt om Håkan Juholt bör minnas att det var han som drev igenom avskaffandet av värnplikten. För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras.

***

Ambassadörernas artikel får mig att minnas folkomröstningen för tio år sedan. Hur ekonomer och statsvetare talade mot svenskt medlemskap i EMU den gången och i många fall förutspådde det som senare kom att inträffa. Helt andra tongångar den gången än när det gällde EU-frågan.  Kommer vi att få se en repris?

***

Var och varannan natt återvänder jag till huset vi bodde i så många år när barnen bodde hemma. Antingen är vi på väg att flytta eller så är vi tillbaka tillfälligt och har lånat huset av dem (oklart vilka) som köpt det. Omgivningen är sig lik i grundstrukturen men detaljerna skiljer; vägarna, sjön, busshållplatsen finns där, men husen är andra, ligger tätare, backarna brantare. Jag skull kunna rita upp en karta av detta landskap.

Vi packar, bygger om, fixar i ordning för dem som ska flytta in. En känsla av uppbrott. Någon gång cyklar jag in till stan genom förorter som liknar södra Stockholm, men ljuset är ett annat (för att citera Ivar Lo-Johansson). Ibland har vi hund. Sonen och jag inspekterar ett plåttak som börjat flagna och behöver målas.

***

Jag läser i Svenska Dagbladets alltid läsvärda näringslivsbilaga om bostadsrättsföreningar som tillämpar 1000 års avskrivningar på sina tillgångar. Allt för att hålla nere månadsavgifterna och kunna visa upp fina räkenskaper för potentiella köpare. Nu har revisorernas organisation FAR slagit larm. I fortsättningen ska all avskrivning vara linjär, max 100 års avskrivning ska tillämpas på en fastighet, säger Riksbyggen i ett internt cirkulär. Månadsavgifterna i nybyggda fastigheter kan stiga med upp till 30%. Nu växer oron i branschen. Ska bostadsbubblan spricka nu? Tänk om ingen vill köpa när avgifterna stiger? 

***

Medicin med Mosley. Rader av myter punkteras, andra sanningar etableras.  Gedigen public service från BBC, genomarbetat och underhållande. Men varför sänder SvT så sent? Halv elva på söndagkvällarna.

***

Hör om en ung man från Gotland som flyttar tillbaka till ön efter att ha bott hos sin äldre bror i en etta Stockholm. Där hade han jobb, men ingen egen bostad. Nu bor han hemma hos sin far igen på ön, har tak över huvudet men inget jobb. Sverige 2014.

***

Kajsa Ekis Ekman, som alltid läsvärd, i DN om nyliberalismen som falsk ideologi. I själva verket strävar allt kapital efter monopol. Storföretagen är interna planekonomier med diktatoriskt ledarskap. Marknaden som en myt för underklassen. Kanske är det först med den verkliga kommunismen som marknaden kan återupprättas. Intressant tanke, som jag delvis återfinner hos Anders Björnsson i hans bok Den krypande kontrarevolutionen.(CKM-förlag)

***

FAR backar om avskrivningar på fastigheter. Frågan begravs i statliga bokföringsnämnden till efter valet. Efter oss syndafloden.

En dröm

Jag åker tunnelbana. Tidigare i drömmen har jag kommit med en mindre båt på Strömmen och stigit av vid Räntmästartrappan. I vindlingarna under Slussen promenerar jag upp mot Götgatsbacken. Jag kliver på tunnelbanetåget och ställer mig på kopplet mellan två vagnar. Moderna på utsidan, inredningar som på Lidingöbanans gamla tåg. Vid Medborgarplatsen kopplas tågsetet bakom mig loss och jag blir stående bak på tåget. Ingenstans känner jag någon oro. (När jag skriver minns jag otaliga drömmar med tunnelbanefärder i de södra närförorterna: Kärrtorp, Skogskyrkogården, men även Skärholmen.)

Vid Gullmarsplan stiger jag av. Jag ska träffa dottern. I drömmen går hon på vuxengymnasiet i min gamla skola, den gången med namnet Enskede gymnasium, ännu tidigare Högre Allmänna Läroverket i Enskede. Stationen är mindre än i dag, som den var innan bussterminalen byggdes. Just när jag ska kliva ut från stationen mörknar himlen. Svarta moln hopar sig. Det blir mörkt ute som en sen höstkväll. Regnet börjar piska. Blixtar tjocka som lianer slår ner över stan. Jag tar jackan över axlarna och drar upp huvan. När ovädret dragit förbi och jag ska börja gå märker jag att jag förlorat jackan. Jag går runt och letar bland alla föremål på marken. Inser att jag måste stöldanmäla telefon, plånbok och betalkort. Panik. Så, längre in på stationen står en man och hänger upphittade föremål på krokar, däribland min jacka.

Jag går ut, tar till höger, tror att jag ska komma ner till skolan men går fel och hamnar bland tallklädda backar, enstaka kolonistugor och så, mitt i allt, putsade hyreslängor från 40-talet. Jag går runt bland husen, inga människor i sikte bara enstaka rabatter och odlingar, hittar en väggfast stege och klättrar upp på tegeltaket för att få överblick. Några barn leker däruppe. Ett spädbarn, litet som en docka, rullar ner från taket och landar bland stenarna på en avsats. Jag tar mig ner och lyfter upp den lille till de andra.

Jag tror mig se vart jag ska gå och klättrar ner. Ett av barnen springer före för att visa vägen. Så inser jag att jag åter glömt min jacka och tvingas gå tillbaka. Jag klättrar upp på nytt och hittar jackan.

Passerar en ruffig gång med några a-lagare. De känns hotfulla när jag kryssar mig fram. Jag kommer fram till skolan. Det byggs och är fullt med provisoriska väggar och gipsskivor vid ingången. Nånstans i alla bråten kommer dottern förbi. Hon bär på några pärmar. Pratar med några andra. Hon har bråttom och hinner inte stanna. Jag återvänder upp mot tunnelbanestationen.

Nils Gärdegård

Vårt första barn föddes i februari 1980. Det blev en son och vi döpte honom till Nils. Nils Gärdegård var en av dem som gett inspiration till namnet. (Nils Bejerot, nu borta sedan länge, var en annan.)

Jag hade några månader tidigare tagit över efter Nils som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. Det hade varit en stormig tid, fylld av inre stridigheter och en hotande splittring.  Jag vet att Nils var plågad av det som skett och att han inte lyckats hålla ihop det hela. Han kvarstod som vice ordförande en period innan han återvände till Sundsvall. Jag tror aldrig att han trivdes med livet i Stockholm de år han bodde och jobbade där.

Första gången jag träffade Nils var i ett helt annat sammanhang. Jag gjorde min militärtjänst på sjömätare och vi hade Västervik som hemmahamn. Som nybliven aktiv i FiB/K tog jag på en permission kontakt med den lokala FiB-gruppen. En av många arbetsgrupper runtom i landet i början av sjuttiotalet. Den bestod av Nils, som jobbade på mentalsjukhuset där, och hans dåvarande sambo Kerstin.

Jag kom så småningom med i det centrala arbetet. Nils satt då i styrelsen för tidningen. Han hade flyttat från Västervik till Sundsvall, där han blivit något av en centralgestalt i den då mycket livaktiga FiB-avdelningen; förutom arbetet med tidningen, bedrev man en bred verksamhet med teater- och kulturevenemang, med bokhandeln Tidspegeln m.m. I styrelsen betraktade man nog allmänt Nils som en klok karl.

Senare kom jag att arbeta som redaktör på Ordfronts förlag. En dag sökte Nils Gärdegård upp Dan Israel och mig med en idé som växt fram i de litteraturstudier man haft i Sundsvalls-avdelningen. Inspirerade av serier i tidningen som ”Våra författare” hade man upptäckt en lokal arbetarförfattare, Karl Östman, bortglömd sedan länge. Nu ville man ge ut en samling noveller med Östman. Det kom att bli Stabbläggare och sedan även romanen Den breda vägen. Som alltid när det gällde Nils var upplägget väl genomtänkt. Jag tror till och med att vi kunde trycka en andra upplaga av Stabbläggare.

Efter tiden i Folket i Bild tog hans andra intresse över, det drogförebyggande arbetet och kampen mot narkotika. Där blev han en förgrundsgestalt i arbetet mot droger i arbetslivet, inte minst den då kontroversiella frågan om drogtester på arbetsplatser, där han tack vare sin breda förankring också fick med facket. Man insåg att drogfria arbetsplatser låg i allas intresse, inte bara arbetsgivarens. Vi träffades några gånger under 90-talet i olika sammanhang när jag själv kom att skriva om sociala frågor.

På senare år återfick vi kontakten på sociala medier där man också kunde följa hans kamp mot den sjukdom som till slut tog hans liv. Även märkt av ohälsa kunde han skriva insiktsfullt och medkännande om medpatienter och deras anhöriga.

Det pratas mycket strunt om det som hände på 1960- och 70-talet och om de som var aktiva då. De som sladdrar skulle ha träffat Nils Gärdegård. Med båda fötterna på jorden representerade han något av det bästa ur det gamla Folkrörelsesverige och det nya som växte fram i spåren av vänstervågen. Nils hade lätt till skratt, ett hjärtligt skratt som aldrig dolde det faktum att under ytan fanns kärnan hos en som tog livet på största allvar. Nu är han borta. Saknad av många. Hans minne borde inspirera oss alla.