Jag springer längs havet

Jag springer längs havet. Det är mörkt. Vågorna, vita, skummar mot stranden. Efter en inledande promenad en kvart i snabbt tempo är musklerna varma och uppmjukade. Jag stretchar benen och börjar springa.

Jag har alltid gått, cyklat och på senare år simmat mycket. En rask promenad på morgonen har vädrat ut nattens ångor och satt fart på kroppen innan arbetsdagen. Men så nån gång i höstas kom jag att diskutera med en bekant det här att man aldrig blir riktigt trött. Trött i huvudet efter en arbetsdag vid skrivbordet, jovisst, ibland rastlös och orolig, men aldrig riktigt trött i kroppen. I min omgivning finns flera löpare, men jag har aldrig tänkt att det varit något för mig. Så en dag på morgonpromenaden började jag springa lite lätt …

Det ljusnar över horisonten. Klockan är strax efter sju. Hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir häftigare. De första minuterna är värst. Vad är det här? tycks kroppen säga. Vad håller du på med? protesterar musklerna i lår och vader. Så har det varit förr också, men nu fortsätter jag. Och snart har motorn varvat upp.

Mitt mål, enligt ett program som jag hittade på nätet, är att kunna springa 30–40 minuter i sträck, till sommaren har jag tänkt. Sen får jag se. Är fortfarande i en uppbyggnadsfas. För närvarande varvar jag löpintervaller på upp till 5–6 minuter med nån minuts raskt promenerande, sammanlagt i 25 minuter. Som nybörjare måste man vara rädd om leder och muskler, särskilt i min ålder. Inte dra på sig några kroniska skador. Jag avslutar svettig, trött och nöjd med några minuters lugn promenad hem. Stretchar, duschar och mår gott resten av dagen.

Ja, så är det. För första gången känner jag att kropp och ”knopp” är i balans. Även om jag inte riktigt kan känna den eufori jag upplevde efter de första gånger jag sprang. Men som alla missbrukare jagar jag förstås den första kicken.

Höger, vänster, höger, vänster. Plötsligt känns benen som timmerstockar. Varje utflykt i tankevärlden slår omedelbart tillbaka. På det stadium jag befinner mig får man inget gratis. Jag tappar fokus, andningen blir oregelbunden och benen mattas. Koncentrerar jag mig på benen och lårmusklerna kommer krafterna åter och jag kan fortsätta, några meter till. Jag rätar på ryggen och tar sikte på nästa mål. Jag tänker mig ett fiktivt gummiband som drar mig vidare.

På kvällarna läser jag Haruki Murakami och Christopher McDougall och låter mig inspireras.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Haruki Murakami
Norstedts 2010, 2011 (pocket)

Born to run
Christopher McDougall
Bokförlaget Offside/Månpocket 2012

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, psykologi

Så gör Bodil Malmsten

Författaren Bodil Malmsten med ett 30-tal verk bakom sig (förutom pjäser, artiklar, essäer och översättningar) har skrivit en bok om en konst som enligt författaren ”egentligen inte går att lära ut” (Så gör jag: Konsten att skriva). En vackert formgiven och inspirerande bok där läsaren får veta det mesta om ”flow” och ”helvetesperioder”; om stil, dramaturgi och skiljetecken; och många praktiska råd om skrivplats, rutiner, korrektur och pappersutskrifter; och vikten av disciplin och deadlines. Kryddat mängder med arbetsuppgifter (ofta med tillägget ”Gör som jag. Eller gör inte som jag”).

Ja, det är sannerligen ingen enkel väg hon anvisar. Förhoppningsvis avhåller hon en och annan från att publicera sig, på det att vi slipper ytterligare några mediokra romaner i bokfloden. Lyckas hon å andra sidan inspirera någon till ett mästerverk, desto bättre.

Men först och främst är Så gör jag en hyllning till lusten (det enda skrivredskap som inte går att byta ut) och läsandet. Läs, läs, läs, är den uppmaning som går som en röd tråd genom boken. Läs som en lärling, se hur de stora mästarna gör, lär dig hantverket. Här bjuds också generöst på boklistor (både egna och andras).

Så gör jag är slutligen en skildring av författarens väg till det egna språket, från jamtskan (vardagsspråket), via svenskan (skolspråket, maktspråket) och Bibeln (det poetiska i 1917 års översättning), samt en hyllning till folkbildningen, finkulturen och biblioteken. En brunn att ösa ur är detta, en del mot slutet är kanske umbärligt, men en sådan invändning känns i det stora hela futtig.

Så gör jag
Konsten att skriva
Bodil Malmsten
Modernista 2012

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1/13

Läs även vad andra bloggare skriver om skrivande

Du har svaren!

Människan har i nog alla tider sök vägledning inför livets prövningar och skiften. Medicinmän, kloka gummar, diakoner och präster har lyssnat och gett råd när vi famlat efter svar. I vårt samhälle har dessa i stor utsträckning ersatts av psykologer och psykoterapeuter. Risken är då att vi sjukdomsförklarar helt normala reaktioner eller åtminstone frånhänder oss ansvaret för våra val, menar Tulsa Jansson, författare till Du har svaren! Filosofi till vardags och tillika ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis. Människor dör, vi blir sjuka eller ställs inför viktiga val. Och om inte annat ska vi själva en dag dö. Här kan det filosofiska samtalet vara till hjälp. Med hjälp av frågor och argumentation tillsammans med en erfaren filosof i vad som kallas sokratiska dialoger kan vi få hjälp att formulera de svar vi ofta själva redan bär inom oss.

 Du har svaren! är, ämnet till trots, en handfast bok med exempel på metodens användbarhet inom skolan (små barn ställer ju alla de grundläggande frågorna om livet), vård och kriminalvård och i enskilda samtal eller filosofiska kaféer. Jag anar ett släktskap med folkbildningstanken (men delar kanske inte författarens uppfattning att det är argumentation som är den största bristen i dagens politiska debatt). Likväl är detta en läsvärd bok för alla som någon gång varit i kris eller ”bara” ställts inför frågan vad jag vill med mitt liv.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 12/12

Du har svaren!
Filosofi till vardags
Tulsa Jansson
Brombergs 2012

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi; böcker