onsdag, oktober 31, 2007

Lucinda Williams

Första gången jag hörde Lucinda Williams var i Klingan, Lennart Wretlinds omistliga program för all musik som går vid sidan av det vanliga eterutbudet. Jag föll platt för hennes sandpapperssträva stämma och personliga texter. På Pet Sounds köpte jag West, hennes senaste skiva. När jag i somras intervjuade översättaren Ia Lindh låg flera skivor med Lucinda på hennes arbetsbord. Ia visade sig vara en stor fan av Williams sedan länge. Nu hade jag fått blodad tand så när Lucinda Williams spelade i Stockholm på tisdagkvällen står jag en bit från scenen och låter mig charmas av hennes trubbiga scenpersonlighet och breda sydstatsdialekt. Hon är orolig för att inte alla nyanser ska gå fram och ger utförliga förklaringar till sina texter mellan låtarna. Hon sjunger om döda vänner, om män som inte kan tillfredställa sina kvinnor och om livet. Berns som hastigt fått ersätta China-teatern är ju en perfekt konsertlokal. Vacker och intim.


För den som vill höra smakprov på Lucinda Williams finns några låtar att höra på MySpace

Andra bloggar om .

Etiketter:

tisdag, oktober 30, 2007

Självtänkare 2

Till gårdagens lista över svenska självtänkare kunde jag ha fogat Karl-Olov Arnstberg (som jag skrivit om tidigare i Gener bakom allt) och kanske Jan Guillou. Idel vita medelålders män alltså. Hur det blivit så kan man skänka en tanke i morgonstunden. Åldern är det minst komplicerade: med ålder kommer erfarenhet och klokskap, om man inte anpassat sig till ett liv i konform (som Olof Moberg skrev i en roman innan han tog livet av sig) eller knäckts av motgångarna. När det gäller manligt och kvinnligt kan min utblick vara begränsad. Men jag kan inte helt slå bort tanken att det gäller en generation uppvuxen i och präglad av ett annat Sverige än det vi nu lever i. En självständigt tänkande kvinnlig intellektuell som Maja Ekelöf (jo jag menar allvar) arbetade som städerska hela sitt liv och skrev sina betraktelser på lånade skrivmaskiner i gryningen innan kontorsfolket kom på plats. Inte blir det några hyllmetrar skrivna så.

De kvinnliga skribenter jag idag läser med behållning, Lena Sundström eller Lena Andersson för att nämna några, tillhör en generation som kunnat ta för sig på ett annat sätt. Men idag är kvinnorna också kanonmat i kriget om läsare och tittare. En författardebutant eller krönikor ska helst vara ung, kvinna och göra sig bra på bild och säga något provokativt om vita, medelålders heterosexuella män. När hon inte längre är ung och åldern börjat sätta sina spår i ansiktet är hennes åsikter inte lika intressanta längre. Det är den cyniska verkligheten som en och annan som kallar sig feminist borde fundera över.

Desto roligare då att läsa intervjun med riksdagsledamoten Josephine Brink i dagens Svenska Dagbladet (Vi är för mesiga mot privatskolorna). En vänsterpolitiker som talar klarspråk i en rad frågor och som har levt samma lite lätt struliga liv som många yngre idag innan hon hamnade i politiken. Också det en livserfarenhet.

***
Jag ser första delen av ”Föreställningar” på tv och kastas 35 år tillbaka i tiden. Mellan 18 och 23 år ägnade jag all min vakna tid åt teatern. Igenkännandet, inte minst sammanblandningen av det privata och det som hör till yrket/rollen, är smärtsamt.

Greppet – att skildra samma händelseförlopp ur sex olika personers perspektiv – är för övrigt genialt. Av händelse läser jag samtidigt Maryse Condés roman Färden genom Mangroven (Leopard), där den avlidne huvudpersonen skildras genom ett antal människors ögon.

Etiketter:

måndag, oktober 29, 2007

Självtänkare

Bo Rothsten skriver i dagens Svenska Dagbladet (”Begränsa statlig opinionsbildning”, 29/10-07) om de statliga myndigheter som producerar ideologi och propaganda istället för att effektuera de beslut som fattats av riksdag och regering. Dessa myndigheter har, menar Rothsten, ersatt de politiska partierna i den demokratiska processen. I stället arbetar de för att påverka riksdagen och, kanske främst, regeringskansliet. Partiernas roll blir i det sammanhanget att försöka ”vinna acceptans för de politiska program som skapats av de ideologiska statsapparaternas kadrer av tjänstemän”. Folkviljan kanaliseras inte längre genom de politiska partierna, demokratin är när folket gör som staten vill, blir hans slutsats.

Som alltid läser jag Rothstein med ett glatt leende på läpparna. Inte för att jag alltid håller med. Men han tillhör en grupp självtänkare i vårt samhälle som får mig att tänka efter. Torbjörn Tännsjö är en annan. Nils Bejerot, på sin tid, ytterligare en. Jan Myrdal på sin kant hör också dit. Rustade med ordentliga argument bjuder de alltid rejält tuggmotstånd vid läsning, följaktligen beskylls de av sina ofta välavlönade meningsmotståndare för att vara både reaktionära, folkmordskramare och allmänt galna. (Enligt den välkända principen att är argumentet svagt gäller det att höja rösten.)

I sakfrågan kunde Rothstein gott ha lagt till Forum för levande historia, som ska se till att svenska skolelever bibringas en korrekt syn på historien. De nazistiska folkmorden ska nu kompletteras med en informationskampanj i alla skolor om kommunismens brott. Skolböcker (när fanns sådana senast?) ska delas ut i alla skolor osv (”Nu granskar vi kommunismen”). Vinner vänstern nästa val tillkommer väl en avdelning om USA:s och kolonialismens brott. Kommer muslimerna i majoritet i vårt land kan vi lägga till korstågen etc. Om detta inte skedde samtidigt med nedrustningen av historieämnet i den svenska skolan kunde man le åt eländet.

Däremot gick det väldigt fort för alliansregeringen att avskaffa Arbetslivsinstitutet, som bedrev forskning om hälsa och ohälsa i arbetslivet, arbetsrätt, arbetets organisering, ergonomi och belastning etc. Annars kunde man tänka sig att alliansens jobbsatsning kunde krävt lite forskning också

Hur det gick till när Folkhälsoinstitutet bildades skrev jag för övrigt en gång när jag granskade den svenska alkoholpolitiken (”Bryggarna och alkoholmonopolet”)

Andra bloggar om och .

Etiketter:

fredag, oktober 26, 2007

Hur jag blev den jag blev 4

Tonåren
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-ång.
Gustav Fröding Gråbergssång (Efterskörd 1910)


Högre Allmänna Läroverket i Enskede, högstadium och gymnasium

Den som säger att tonåren var en härlig tid ljuger - eller så har den glömt hur det är
  • att stå i parken och vänta på att något ska hända,
  • att gå på skoldans, klubb eller diskotek och vänta på att någon ska komma fram och säga "Du, kan inte vi…",
  • att vänta på att någon rökt klart så att man kan få sista blossen på en fimp innan det ringer in till lektionen,
  • att ligga i det fuktiga gräset på Skansen en Valborgsmässoafton med för lite kläder och för mycket mellanöl i magen,
  • att vandra fram och tillbaka längs en grusväg i Sörmland en midsommarafton tillsammans med en som helst vill vara någon annanstans,
  • att sitta på en pråm i Årstaviken en lucianatt och dricka för mycket sött vitt vin och vänta på att skolan ska börja,
  • att försöka fatta mod och ringa det där samtalet,
  • att vara allt och ingen på samma gång.

Rökrutan

Nej, mina första tonår var ingen rolig tid. Mest stod vi i Parkleken vid Bolidenplan och hängde - efter skolan, på lördagseftermiddagen, på söndagarna. På kvällarna var det fritidsgården vid Möckelvägen, eller någon av de nyöppnade fritidsgårdarna i innerstan (26:an och 4:an, kända från Dom kallar oss mods) som gällde. På fritidsgården fanns flipperspel, fika och några bussiga ledare. Fast mest stod vi utanför och rökte - och väntade.

När ledan blev för stor kunde de äldre få för sig att det var dags att näcka någon. Med hjälp av någon yngre hantlangare brottades offret ner och hölls sedan fast mot marken medan byxorna drogs ner och könsbehåringen (eller avsaknaden av densamma) granskades. Jämställdheten i pennalismen var föredömlig. Den drabbade flickor som pojkar lika. Efteråt fick offret skamset resa sig och borsta dammet av kläderna.

Årskurs 7, ht 1964

Söndagsmatinéerna på Nalen var en frizon. Inga krav, ingen fylla, men bra musik och trevliga människor från hela stan. Topsy Lindbloms drogförbud gällde dock inte rökning. Jag luktade som en nyrökt böckling när jag kom hem till den uppvärmda söndagsmiddagen.

På fritidsgården lärde jag känna Conny, och genom honom Lasse. Båda gick gymnasieförberedande teknisk linje, och senare Åsö tekniska gymnasium. Besöken på fritidsgården blev glesare, istället tillbringade vi kvällarna i Lasses rum i hans föräldrars lägenhet längre ner på Sköntorpsvägen. Vi lyssnade på musik och diskuterade livet, det där stora okända som ännu låg framför oss. Lasse var en stor diggare av soul music (Aretha Franklin, Booker T, Otis Redding), själv tog jag med mig Cornelis vars Grimascher och Telegram just kommit. Där mötte den egensinnige trubaduren den lika originelle Jan Johansson.

Att stå i parken och vänta på att något ska hända.

Jan Johansson var också en av min fars husgudar, och det var inte bara där som vår musiksmak möttes. Överhuvudtaget spelade musiken en stor roll i mitt föräldrahem. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när pappa kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson: Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade.

I den mintgröna transistorradion på lantstället vi hyrde i Vagnhärad (förebild till Sven Delblancs Hedeby) lyssnade jag till Radio Luxemburg på mellanvågen. Memphis med Johnny Rivers, Alma Cogan (Tennessee Waltz) och Rolling Stones (It's all over now) - långt senare skulle jag bli medveten om de svarta förebilderna. Första LP:n -With the Beatles - köpte jag på Åhlén & Holm (numera Åhléns) i city för 25 kr. På Kungliga Tennishallen såg jag Rolling Stones första och enda gången. När Beatles spelade på Isstadion var familjen däremot på semester i Zermatt, Schweiz. Men på Nalen såg jag The Who, John Mayall och många andra. På väggen hemma hängde en stålsträngad Levingitarr som jag träget övade på. Trots ett par års lektioner längre fram blev jag aldrig riktigt bekväm med instrumentet. Mest gillade jag att sitta för mig själv och improvisera. Så fort någon annan var närvarande (Spela nåt) fick jag kramp.

1966

Påsken innan jag skulle fylla sexton reste jag själv till Björkliden för att åka skidor. Familjen hade bekanta i Kiruna som vi umgicks med och som ordnade med inkvarteringen. I Abisko mötte jag A. Visst hade jag haft flickvänner tidigare. Fumlande trevande försök, mest för att man skulle. Mer än att sitta i soffan och hålla i hand tillsammans med föräldrar eller treva med handen under behån eller utanpå trosorna inne på flickrummet var det aldrig tal om. Inte med A. heller för den delen, men hos henne upptäckte jag något annat.

Visst var A söt, jag älskade från början hennes skrattgropar och den granskande, okynniga blicken. Vi träffade på varandra på högfjällshotellet, som två jämnåriga lätt gör i en sån miljö. Första kvällen satt vi länge och pratade på ett sätt jag aldrig tidigare gjort med en flicka. Vid bordet intill satt en full same och jojkade med jämna mellanrum. Den kvällen gick jag hem i månskenet längs järnvägsrälsen - uppfylld, upprymd.

Tillbaka i Stockholm stämde vi träff på T-centralen. Vi började gå på Bobadilla, då en källarklubb på Svartmangatan som Lasse, Conny och jag besökt en del. Vi drack oändliga mängder rökt te, pratade, rökte och läste, när vi inte trevande utforskade varandras kroppar. A. ritade och fotograferade. På väggarna satte vi upp bilder av Aubrey Beardsley.


The Peacock Skirt. Aubrey Beardsley (1872-1898). 1894. Ur Salome.

Hennes föräldrar var lärare, vill jag minnas. Bildad borgerlighet. Familjen bodde i kollektivhus i Bromma. Hon hade vänner som gick på Kristofferskolan med föräldrar som var forskare, lärare och författare. Familjen hade abonnemang på Konserthuset och vid matbordet diskuterades litteratur, konst och musik.

Tillsammans med A. öppnades en värld som jag hittills bara gläntat på - och en kärlek som på några månader växte till en gemenskap jag tidigare aldrig upplevt.

Den sommaren reste hon till England och skulle bli borta ett bra tag. Avskedet var smärtsamt. När sommarlovet började köpte jag Sergeant Pepper och en LP med en svart gitarrist som just haft en hit- Jimi Hendrix. Då hade jag redan hittat Freak Out, en import från USA med Frank Zappa och Mothers (of Invention), i källaren på Kulturcirkeln i ABF-huset.

Observatorielunden våren 1967.

På lantstället i Mölnbo låg jag i en eka i Långsjön och läste farsans förstrukna exemplar av Jan Myrdals Samtida. Ännu en dörr öppnades, mot en värld utanför Sverige och Europa. Jag skickade långa maskinskrivna brev till A. i England med mina nyvunna insikter. Tillsammans med Bernt, min några år äldre farbror som nu flyttat till Stockholm, gick jag i min första Vietnam-demonstration. Vi hörde Jan Myrdal tala i Vasaparken.

Några veckor senare får jag ett brev från A. i England där hon gör slut. Hon har träffat en annan, en engelsman. Det är ett slag rakt i solarplexus. Min förtvivlan är outsäglig.




Tidigare delar:
De första åren
Somrarna på Holmby
Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet

Om mellanölet och ungdomen skrev jag en gång i ett öppet brev till Mona Sahlin. Hon ville då låta matvarubutikerna få sälja öl och vin.

Etiketter:

torsdag, oktober 25, 2007

Förkyld

Etiketter:

Micke Berg

Fotografen Micke Berg har en lång rad böcker bakom sig. Den i höst utkomna Dagar utan mening är en samling självbiografiska texter där nuet på ön Naxos i de grekiska Kykladerna och på östra Södermalm i Stockholm varvas med tillbakablickar på det liv han levt och de resor han gjort. Det är texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet, precis som hans fotografier. Barnen och kvinnorna är det centrala. ”Resten är skit”, skriver han på ett ställe. Jag finner hans inställning till arbete, liv och barn sympatisk. Bland nu verksamma fotografer som debuterade under 1970-talet tillhör han definitivt de betydelsefulla. Följaktligen har jag svårt att förstå titeln på denna bok.

För den som vill fördjupa sig i Micke Bergs fotokonst finns den 1999 utkomna Retro (Ordfront/Galago). Han har även en utmärkt hemsida på www.mickebergphoto.com


Dagar utan mening
Micke Berg
Blue Publishing

Andra bloggar om .

Etiketter:

lördag, oktober 20, 2007

Hur jag blev den jag blev 3

Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet

När jag var åtta år, inträffade det som måste vara varje skilsmässobarns dröm. Mina föräldrar gifte om sig – med varandra.

Min pappa hade i och för sig varit en – för sin tid – högst närvarande pappa. Varannan eller var tredje helg mötte han mig på Centralstation. Där tog vi tåget till Södertälje. Tillsammans höll vi koll på alla tomtar, renar och andra fantasidjur som sprang längs spåret. Vi åt Kvickmans pölsa och Köttbullar på burk i hans tvårummare på Hertig Karls väg i Södertälje, dit han flyttat efter skilsmässan. För att klara hyran hade han olika inneboenden i rummet vid hallen. I vardagsrummet där han sov stod en modern radiogrammofon. Min farmor, hennes nya man och min farbror bodde i lägenheten intill. Där kunde jag sova om pappa ville gå och dansa på Havsbadsrestaurangen.

Men nu hade vi alltså blivit en riktig familj. Sommaren 1959 flyttade vi till en modern lägenhet i ett av sjuvåningshusen på Sköntorpsvägen i Årsta.

Första klass hade jag gått i Gustav Vasa skola på Karlbergsvägen. Därifrån minns jag mest hur en flicka som hette Anne en gång försökte pussa mig och hur jag och några andra killar sprang med huvud före rakt in i ett tjockt stuprör av järn på skolgården för att imponera på flickorna. Jag var ett livligt barn och blev då och då utvisad ur klassrummet.

Nu skulle jag börja i Skanskvarnsskolan och fick en fröken som var frireligiös. Vi bad ”Gud välsigne …” när skoldagen började och innan maten, och vi tackade Honom för allt när dagen var slut. Fröken hade ett milt leende och var i mina ögon vidunderligt söt. Jag blev djupt religiös och ritade änglar och profeter och alla bibelns berättelser när vi hade teckning. Julen det året tvingade jag min mormor och mina ateistiska föräldrar att lyssna till julevangeliet som jag läste med hög och klar stämma.

Jag i tredje klass.Min religiositet klingade så småningom av. I stället började jag läsa böcker. Varje eftermiddag som jag inte var i parken och spelade fotboll eller åkte skridskor rusade jag hem från skolan. Gjorde ett mellanmål med havregryn, sylt och mjölk – som jag lärt när vi en sommar tillbringade nån semestervecka på pensionat i Bornholm – och la mig i sängen med någon av de senaste böckerna om Joel Söder, tvillingdeckarna eller någon av Enid Blytons böcker. Senare blev det Jules Verne, Stevenson och andra klassiker. På kvällen brukade min pappa läsa högt en stund för mig i sängen innan jag somnade. Jag var nu också frekvent besökare på Skanskvarnsskolans bibliotek och blev så kär i bibliotekarien som bara en prepubertal tio–elvaåring kan bli. Till slut var jag där så ofta att jag fick stå bakom disken och stämpla i böckerna. (I Min väg till boken och Tanken, ordet, texten har jag skrivit om min fortsatta vandring i böckernas värld.)

På Sköntorpsvägen fick jag ett eget rum. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet och min mormor – ett villkor från min mor inför det nya giftermålet var att hon skulle följa med – hade rummet innanför mitt. Där stod också den platta experiment-tv från AGA med hörlurar, som på något sätt letat sig in i vårt hem.

Nu hade jag också kompisar, sådana man gillar och väljer själv, inte någon som de vuxna släpat hem. Mina bästa kompisar var tvillingar och vi gick i samma klass. De bodde i huset mittemot. Deras pappa var befäl i flottan och de hade sommarhus i Fiskebäckskil. En sommar fick jag följa med och bo där ett par veckor. Färden dit gick längs den slingriga riksvägen med oss tre i baksätet. Det var i början på sommaren och vattnet var knappt badbart. Vi fiskade krabbor från bryggan och studerade det rika undervattenslivet, en exotisk upplevelse jämfört med mina tidigare erfarenheter av Östersjön och Sörmlands dyiga insjöar. En gång slogs tvillingarna så hårtestarna rök och blodet sprutade. Mitt starkaste minne var annars att jag frågade tvillingarnas mamma om jag fick kalla henne ”mamma” så länge jag var där. Hon accepterade, men jag minns aldrig att jag omsatte orden i praktisk handling.

Min far avskydde bilar. Ironiskt nog jobbade han som tjänsteman hos lastbilstillverkaren Scania Vabis i Södertälje som också var generalagent för Volkswagen i Sverige. Med jämna mellanrum fick han som anställd olika erbjudanden om att köpa bil, erbjudanden som han avfärdade med en fnysning. Han skrev insändare i Dagens Nyheter och gamla Stockholms-Tidningen varje gång en ny bilväg eller bro skulle byggas. Och vägar byggdes det på 1960-talet. Så nog fick han skriva.

Nedläggningen av gamla Stockholms-Tidningen tillhörde för övrigt det han aldrig kunde förlåta socialdemokraterna. Länge sparade han den sista månadens utgivning i en bunt högst upp i garderoben.

Han berättade också hur han en gång erbjudit en flicka skjuts hem från Havsbadsrestaurangen i Södertälje och hennes min när hon fick se hans redan då lätt rostiga cykel av märket Rex från 30-talet. Jag tror han fick åka ensam hem den kvällen.

Det var alltså helt på sin plats att jag fick en egen stor cykel sommaren jag fyllde åtta år. Det var också cykeln som, vid sidan av böckerna, tog mig ut i världen. I Stockholm på 1960-talet var det fortfarande möjligt för en tio-elvaåring att cykla Götgatan-Söderleden från Årsta och vidare in till stan där jag letade rätt på de platser jag läst om i böckerna.

Särskilt teknisk har jag aldrig varit. Min pappa som jobbat på Siemens kabelverk i Sundbyberg något år i sin ungdom kunde i och för sig koppla elsladdar i parti och minut. I vardagsrummet fixade han elkopplingar så att han och mamma kunde släcka taklampan från sängen. Sånt hade han i sin tur lärt av sin pappa som var elektriker. Lite av det praktiserade jag själv senare i tonåren när jag kopplade olikfärgade lampor bakom högtalarna till stereon i mitt rum.

Någon modellbyggare var jag heller inte. Meccano var på utdöende och Lego hade ännu inte fått sitt riktiga genombrott. I förskolans kvinnodominerade värld hade det mest varit klossar av olika storlekar att bygga med. Som tioåring fick jag i alla fall en modelljärnväg av märket Märklin som jag vårdade ömt. Annars var det böcker om universum och science fiction som fascinerade mig.

En termin gick jag en kurs på Birkagården för att lära mig bygga modellplan. Jag kämpade tappert med det lövtunna balsaträet och limmet som droppade över allt utom där det skulle på mina illa skurna träbitar. Jag hade lika gärna kunnat arbeta med boxhandskar på. I träslöjden fortsatte sedan min Canossavandring. Jag hade inte tummen mitt i handen, min hand var en tumme. Det var först Bengt Sjöblom som långt senare lärde mig att det faktiskt inte var så svårt att snickra och bygga.

Men då hade jag redan släpat mig igenom tonåren. Lekens tid var snart förbi.

Lek och allvar (Skanskvarnsskolan, 1947) av Nils Nilsson, med sina 135 kvadratmeter en av Nordens största freskomålningar.

>>> 4. Tonåren

Etiketter:

fredag, oktober 19, 2007

Filmaren blev bok

Aki Kaurismäki är en av samtidens främsta filmregissörer, i mina ögon långt betydelsefullare än sina danska kollegor i dogmagruppen. Filmer som Mannen utan minne (2002) har alla förutsättningar att bli framtida klassiker. Hans rötter hos vanligt folk och ilskan och sorgen över det Finland som inte längre finns, kan även vi som inte är finländare ta till oss. Att han inte lider någon brist på civilkurage visar också beslutet att inte delta i Oscarsgalan 2003. (”I en stund när USA:s regering förbereder ett brott mot mänskligheten på grund av skamlös ekonomisk vinningslystnad … är vi inte på festhumör”, skrev han till juryn.) Nu har den finländske filmvetaren Peter von Bagh gjort en bok – Aki om Kaurismäki – som är en högtidsstund för alla älskare av hans filmer. I grunden är det ett långt samtal med Kaurismäki varvat med utförliga presentationer och analyser av hans 17 långfilmer, kortfilmer m.m. alltifrån debuten med Brott och Straff (1983). Hans viktigare skådespelare och övriga medarbetare presenteras utförligt. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör därtill verbala guldkorn kring sig. För den som tröttnat på det vanliga actionutbudet på biograferna finns nu också de flesta av hans filmer på dvd i generösa boxar (Distribution: Sandrews/Metronome).


Aki om Kaurismäki
Peter von Bagh
Alfabeta 2007

Några citat ur boken.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 10/07

Andra bloggar om .

Etiketter: ,

Fritt fall

I sin senaste polisroman Faller fritt som i en dröm har Leif GW Perssons hjälte Lars Magnus Johansson – numera chef för Rikskriminalen – föresatt sig att lösa mordet på Olof Palme, innan han går i pension. Han kallar samman sina trogna trupper Anna Holt, Jan Lewin och Lisa Mattei att tröska igenom det digra utredningsmaterialet. Kriminologen och professorn i polisarbete Persson har uppenbarligen föresatt sig att visa hur en riktig polisutredning ska gå till. Hur det hela slutar ska inte avslöjas här, men visst presenterar han ett fullt tänkbart scenario hur mordet kan ha gått till och varför till exempel en sån som Christer Pettersson inte kan vara den skyldige. Det blir bitvis både roande och läsvärt, inte minst när antagonisten och oduglingen Bäckström skrider in i handlingen. Men liksom i de senaste romanerna tyngs framställningen av ett bitvis tröttande manér. Att Johanssons gamle parhäst Jarnebring nu blivit småbarnsförälder på gamla dar och föredrar att hålla i ordning i sandlådan framför buset på Stockholms gator sänker också underhållningsvärdet. Jag tror det är dags att tänka på pension för fler än Johansson, mannen som kan se runt hörn.


Faller fritt som i en dröm
Leif GW Persson
Bonniers

Folket i Bild/Kultufront 10/07

Faller fritt som i en dröm av Leif GW Persson (bokrecensioner). Andra bloggar om .

Etiketter: ,

onsdag, oktober 17, 2007

Brittsommar

Termometern visar 13 grader. Inte tillräckligt varmt för att sitta på balkongen dock. Plötsligt vimlar stan av cyklister. En talgoxe sjunger i ett träd när jag går längs kajen. Om sex månader är det vår igen!

*
Brittsommar är är en ovanligt varm period, med temperaturer över 20 grader, som kommer efter en period av kyligt väder i höstens inledning. Uttrycket brittsommar hänger samman Birgitta och Britta, som har namnsdag 7 oktober. Källa: Wikipedia

Etiketter:

tisdag, oktober 16, 2007

När tystnaden talar

I helgen ser Lena och jag Stranger than paradise, Jim Jarmusch debutfilm från 1984, en senkommen men trevlig bekantskap, low-budget and independent enligt IMDB. Svart-vit. Långa tagningar där kameran bara vilar på skådespelarna. Däremellan snabba klipp. Vi är mil från den svenska filmens talspråksrealism (senaste manifesterad i den annars utmärkta tv-serien Gynekologen från Askim). Jag tänker på vad Kaurismäki, en av Jarmusch andliga vänner, säger om stumfilmen som han studerade när han planerade Juha:
”Jag konstaterade väldigt snabbt att de som under ljudfilmens genombrott förkunnade att ljudet skulle förstöra filmen hade rätt. Berättarkonsten i stumfilmen hade utvecklats till perfektion. Men i synnerhet den tekniska klumpigheten [hos ljudfilmen] fick filmen att rasa ner till filmad teater igen, vilken den till stor del fortfarande är trots sin skenbara ledighet. Det verkliga dramat, baserat på bilder, och som endast var möjligt på film försvann för alltid.” (Aki om Kaurismäki, s 173)
Jag undrar hur mycket svensk film påverkats av att så många regissörer från början varit författare, Sjöman, Widerberg.



Andra bloggar om

Etiketter:

måndag, oktober 15, 2007

Biverkningar

Den här hösten trappar jag ner medicinen jag ätit i 3 ½ år. Långsamt, för att inte riskera något återfall. Biverkningarna gör sig åter påminda. Yrsel, myrkrypningar, mardrömmar. Och tröttheten. Jag lägger mig och vilar en stund efter lunch och vaknar 3 timmar senare!

SSRI-preparatens biverkningar talas det sällan om i debatten om ”lyckopillren”. Men patienter och läkare känner till dem. Själv har jag haft tur och bara känt av dem när jag ökat eller minskat dosen. Den största är kanske att den stänger av den sexuella lusten hos många. I Fass anges den som sällsynt, 1 på 1000. Men vittnesmålen är många. Själv kan jag se en kvinna på gatan och konstatera att hon är vacker. Som ett smycke. Men inget mer. Min psykiatriker brukar skämta om att den ökade förskrivningen av antidepressiva i vårt land på sikt är ett hot mot nativiteten. Många, framförallt unga, avbryter därför behandlingen i förtid. Å andra sidan inbjuder depressionen i sig knappast till något mer utsvävande sexualliv.

Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

lördag, oktober 13, 2007

Lägesrapport oktober

Gunnar Larson. MåleriGunnar Larson (f. 1925). Måleri 6 okt–31 okt. Galleri Helle Knudsen

Etiketter:

tisdag, oktober 09, 2007

Ljuset från Marieberg

Lars Linder har tänkt till. Denna gång har han förklaringen till varför tittarna svek ”Upp till kamp”. Serien präglades av samma konspiratoriska världsbild som den vänstern då hade, menar Linder i Dagens Nyheter (8/10-07).

Poff! Bort IB-affär, sjukhusspioner, sapo, Säpo och infiltration i vänstergrupper. Inga framtida liv förstörda i säpo-arkiv. Inga yrkeskarriärer som stoppats. Allt bara hjärnspöken i en konspiratorisk sekts febriga drömmar.

Till skillnad från Moodyssons Tillsammans som Linder också nämner fångar Birro och Marcimain det motsägelsefulla i epoken: flummet och disciplinen, det uppsluppna och det stora allvaret. Känslolägen som Lars Linder redan under sin tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront visade att han hade svårt att hantera.

En förklaring till det minskade intresset hos tittarna kan vara bristen på huvudpersoner att identifiera sig. Alla känner vi en Tommy eller en Rebecca, eller Lena eller en Erik. Men få av känner sig nog som en av dem. Tommy och Rebecca växer efter hand fram som seriens centralgestalter, men Lena är i mina ögon den som ligger närmast den tidens vanliga aktivist. Flickan som kommer från landet för att förverkliga sina och föräldrarnas drömmar och förändra världen. Men hennes gestalt blir aldrig lika tydligt.

Där tror jag skillnaden ligger mot exempelvis en Lars Mohlin, vars Tre kärlekar var ett tidsdokument som lockade tittarskarorna

Linder upprepar också den populära myten att de mest hårdföra blev de som ”ångrade sig mest”. Förvisso återfanns så småningom några av de mest principfasta marxist-leninisterna i Stenbeckskoncernen och på olika ledande poster i vårt samhälle. Men Kpml (r) som Linder nämner i samma andetag är det enda parti som lever kvar från den tiden.


Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

fredag, oktober 05, 2007

Bostadshysteri

Svenska Dagbladet har två dagar i rad skrivit om familjer som blivit blåsta på sina husköp när de köpt tomter av mäklarbyrån Notar. Husen har varit halvfärdiga, familjerna har betalt mångmiljonbelopp och nu har byggfirmorna gått under jorden (när de inte ringer och hotar SvD:s reporter). Familjerna har handlat i vad som brukar kallas god tro. Man har suttit i möten med byggarna hos mäklarfirman och fått uppfattningen att Notar haft ett betydligt större ansvar. Nu svär sig Notar fria, pekar på det finstilta och säger sig bara ha sålt tomten. Dessutom har kommunerna struntat i sin skyldighet att kontrollera att byggfelsförsäkringen varit tecknad.

Det här vore kanske inte så mycket att skriva om i det dagliga flödet av eländesnyheter, men mellan raderna framskymtar vilken press köpare av hus och bostadsrätter i storstadsområden idag utsätts för (och det är snart flertalet av de som behöver nånstans att bo). ”Om ni inte bestämmer er nu omedelbart så går köpet vidare till någon annan.” På ett par timmar ska människor som helt saknar erfarenhet bestämma sig för sin viktigaste affär någonsin. De flesta tar längre tid på sig när de ska köpa ett par nya skor. Man litar på mäklaren, som egentligen ska hjälpa båda parter vid en transaktion, men som i praktiken är agent åt säljaren med enda uppgift att driva upp priset.

Hur annorlunda ter sig då inte det system som presenterades i ett tv-program häromåret om den danska fastighetsmarknaden. Huset eller lägenheten låg ute till försäljning under ett par veckor. Mäklaren ordnade individuella visningar och den som var intresserad fick därefter lägga ett skriftligt anbud. Huset såldes sedan till den som lämnat det högsta budet, eller så kunde säljaren avstå från att sälja.

Fördelarna framstår som uppenbara i jämförelse med snabba bud via sms, telefon och Internet. Inte minst undgår man problemet med fejkade bud för att driva upp priset, något som i Sverige idag är omöjligt att bevisa.

Problemet med det svenska systemet är att ”alla” tjänar på den nuvarande ordningen: säljaren, som får ett högre pris; mäklarna, som får sitt arvode i procent av köpesumman; bankerna, som erhåller räntor utifrån lånens storlek; och statsmakten i form av ökade skatteintäkter. Förloraren blir köparen, som är den svagaste parten, och på sikt också samhällsekonomin.

Under en period av 1900-talet var statsmaktens uppgift att värna den svagaste parten med lagar och regler. Men sedan några decennier väger som bekant andra intressen tyngre.

Andra bloggar om och .

Etiketter:

torsdag, oktober 04, 2007

Moderna människor 2

Jag tar en fika på ett av kaféerna här intill. Försöker läsa en stund i boken jag har med och lyssnar förstrött på ett par vid bordet intill. De – i tjugofemårsåldern – sitter bekvämt tillbakalutade på fönsterbänken. Han verkar vara en skön typ, säckiga brallor, långt ljust hår i dreadlocks, diverse kedjor och annat hänger löst här och var. Ger ett lågmält, världsvant intryck. Hon med långt utsläppt hår, minimalt sminkad, i jeans och kortärmad bomullsblus med puffärm. De verkar skönt avslappnade. Skulle kunna gå på nån av mediaskolarna i närheten. Han pratar med låg entonig röst, om sina jorden-runt-resor, bergsvandringar i Nepal, om jobb och utbildningar, hur man kan ta en båt från Kalifornien över till Australien, att man kan jobba i Kanada och kanske svart i USA. Efter ett tag märker jag att flickan inte säger ett ord, möjligen någon kommentar ibland, annars är det han som mal på, inte en fråga, inte en öppning för någon annan att komma in i samtalet. På sitt stillsamma vis tar han allt syre i rummet. Så småningom får han ett samtal på mobilen och försvinner ut en stund. Flickan sitter ensam kvar och tittar tomt framför sig när jag går.

Etiketter:

tisdag, oktober 02, 2007

Åldersfascismen gör sig påmind

I Svenska Dagbladets artikelserie om människans olika åldrar ("År som går") konstateras att hjärnans förmåga att komma ihåg namn och liknande (det s.k. episodiska minnet) börjar försämras redan i 30-årsåldern, men att å andra sidan kunskapsminnet, förmågan att plocka fram och kombinera tidigare inlärd kunskap når sin höjdpunkt någon gång i 50–60-årsåldern. Omdöme och visdom fortsätter att utvecklas långt därefter.

När jag läser detta berättar samtidigt en god vän som är anställd inom landstinget om ett brev som gått ut till alla klinker från personalavdelningen på ett av de större sjukhusen. I brevet erbjuds alla som fyllt eller ska fylla 60 år 2007 en frivillig pension med 75 procents lön till dess de fyllt 65. Med brevet följer en lista över vilka som kan komma ifråga. Min vän, som själv arbetar på en av klinikerna, konstaterar raskt att där finns många chefer, så gott som alla läkare med bakjourskompetens (dvs. de som rings in när de verkligt kniviga fallen dyker upp) och flertalet erfarna kirurger. Det enda förbehållet är att man inte får arbeta vidare inom landstinget. Inget hindrar dock de som tackat ja att jobba privat eller inom något annat landsting. Den som så vill kan alltså under fem år arbeta heltid med 175 procents lön. Samtidigt ska landstinget (och skattebetalarna) betala 75 procents lön för anställda som inte längre finns på plats och utför sitt arbete.

Och i andra änden på ålderstrappan kämpar de unga för att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Vid 25 års ålder ska de helst ha tio års yrkeserfarenhet och en gedigen akademisk utbildning för att överhuvudtaget komma ifråga för annat än enklare butiks- och restaurangjobb. Och inte beror det på att vårt samhälle lider någon brist på arbetsuppgifter. Lösningen heter inte en uppluckrad arbetsmarknadslagstiftning, om nu någon hävdar det, men diskussionen kan vi ta senare.

På torsdag är det för övrigt Hjärnans dag i arrangemang av Hjärnfonden med föredrag om det senaste inom hjärnforskningen.

Etiketter: ,

måndag, oktober 01, 2007

Aki om Kaurismäki

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne, Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig:

Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen.
*
Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors.
*
Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka.
*
När iranske regissören Abbas Kiarostami hösten 2002 inte fick visum till filmfestivalen i New York vägrade också Aki Kaurismäki att åka dit:
”Om USA:s nuvarande regering inte vill ha det iranier har de knappast någon användning för en finne. Vi har ju inte ens någon olja.”
”Om man bemöter regissören Abbas Kiarostami så här, vad händer då med okända fångar.”

När människorättsjuristen Matti Wuori dog hösten 2005:
50 procent av Finlands intelligentia försvann på en gång när Wuori dog och resterande 50 procent är bara en hypotes.
*
Om sina filmer och sitt sätt att arbeta skriver K:
Jag har aldrig vågat eller ens velat regissera skådespelare öppet, för det mesta viskar jag nåt oredigt bakom hörnet precis före tagningen. Min enda metod är att om nån uppenbart börjar spela teater så sätter jag omedelbart stopp för det.
*
Peltsi sa att han fått grepp om rollfiguren ur en enda mening i manuset till Skuggor: ”… han går snett över gatan som en hund med höftfel.”
*
Om sina filmatiseringar av klassiker som Brott och Straff, Hamlet och Bohème:
Det skulle aldrig bli nånting av jobbet om man började vara rädd för Shakespeare – då kan man gå och skjuta sig på en gång. Man måste genast visa författaren vem det är som bestämmer. Vad tror de att de vet om film när de som bäst fötts under dagerrotypins tid?
*
En rak skugga är en förolämpning mot naturen
*
Om skådespelarna Matti Paltonpää och Kari Outinen, som tagit underdriften eller underspelandet över (eller under) alla gränser:
Jag sa till dem att de fick uttrycka drottning av Sabas vrede och smärta om de så ville så länge det skedde med vänster ögonbryn och de inte rörde nåt annat, förutom publiken.
*
Om skådespelaren Markku Peltola (huvudrollsinnehavaren i Mannen utan minne):
Jag lade märke till att kameran står ut med att filma honom. För kameran bestämmer själv vem den tycker om och inte, dess kalla öga är skoningslöst när det gäller sånt.


Aki om Kaurismäki (Alfabeta 2007) är en högtidsstund för älskare av hans filmer. För den som tröttnat på det vanliga actionutbudet på biograferna finns nu de flesta av hans filmer på DVD i generösa boxar (Distribution Sandrews).

Andra bloggar om och

Etiketter: ,