Måsar

Klicka för större bilder.

Varje natt väcks vi av måsarnas skrän. Vad skrattmåsar, fiskmåsar och trutar slåss om klockan tre på morgonen har vi aldrig lyckats utröna. Dessbättre finns det öronproppar.

Den svarthuvade skrattmåsen

På dagarna kan vi iaktta hur fiskmåsarna vakar över sina till synes övergivna ungar från taken. I valet av ”konstiga ställen tävlar han nästan med grå flugsnapparen”, skriver Rosenberg. Gamla kråkbon, gödselhögar, hustak och gärdesgårdar och andra högre föremål får duga.

Erik Rosenberg noterar också: ”I skrattmåskolonier häcka änder och i synnerhet dykänder med förkärlek, då de här känna sig trygga för äggrövare.”

Andra bloggar om fågelskådning och naturen.

Tony Blair och religionen

Att läsa Richard Dawkins The God Delusion är omskakande även för en som, med föräldrars godkännande, lämnade statskyrkan vid 16 års ålder. Det är väl inga nyheter om kreatonismen, många religiösas oförsonlighet, intolerans och indoktrineringen av barn som presenteras, men samlat mellan pärmarna i en bok blir intrycket massivt.

Hans förundran inför livets storhet och naturen är gripande. Att ateister skulle ha ett liv utan mening och djup är Dawkins en levande dementi av. Men hans svar på varför alla kulturer utvecklat religioner övertygar i alla fall inte mig (se min blogg om bioteologin). Och människans behov av tröst och mening i tillvaron går han runt lite väl elegant.

Men i avsnittet om religionen och barnen återger han en historia om Tony Blair som kan ha sin aktualitet i dessa dagar. Till säregenheterna i det engelska skolsystemet under Blairs regering hör att rika donatorer med en ganska blygsam insats (10 % av startkostnaden) kunnat dra igång en skola och ha rätt att bestämma vilka principer skolan ska drivas efter, utnämna en majoritet av styrelsen, bestämma vilka elever som ska antas etc. Staten satsar då de resterande 90 % plus löpande kostnader och löner för all framtid.

Den förmögne bilförsäljaren Sir Peter Vardy har på de grunderna skapat ett helt konsortium av skolor inspirerad av amerikanska fundamentalister. Skolans undervisning i naturvetenskap grundar sig på en uppfattning att Gamla och Nya Testamentet inte bara är religiösa dokument. ”De förser oss med en sanningsenlig skildring av jordens historia…” och att man ska ta varje tillfälle i akt att bemöta påståenden där jorden framställs som gammal (dvs. äldre än 6000 år). När Dawkins tillsammans med biskopen av Oxford, åtta andra biskopar och nio framträdande naturvetare (bl.a. Blairs främste naturvetenskapliga rådgivare) skrev till Blair och påpekade detta fick man ett nonchalant svar från premiärministerns kansli. Blair ansåg det olycklig om en diskussion i ämnet skulle lägga hinder i vägen för ett mångskiftande skolsystem. Blair, som är bekännande kristen, har också personligen invigt den senaste av skolorna i Vardys imperium.

Om det sagda utgör en merit när Blair nu ska ta upp diskussioner med judar och muslimer i sitt uppdrag som sändebud i Mellanöstern får vara osagt.

Richard Dawkins bok kommer i höst i svensk översättning av Margareta Eklöf (Illusionen om Gud) på Leopard förlag.

Andra bloggar om tony blair och religion.

Inga svenska trupper i Afghanistan

Dagens Nyheter skrev förra veckan om en självmordsattack mot ”svenska FN-soldater i Afghanistan”. Men det finns inga svenska FN-soldater i Afghanistan. De svenska trupperna ingår i Isaf, en Natostyrka som tagit över allt mer av Natos ”krig mot terrorismen”. Svenskarna arbetar tillsammans med amerikanska trupper, under amerikanskt befäl och med Nato-emblem på uniformen.

Sverige befinner sig alltså i krig. Ett krig som gör vår värld mångdubbelt osäker, inskränker friheterna i våra länder och föder hat i de länder som drabbas.

De utländska trupperna och västs uppbackning av olika lokala krigsherrar försvårar den nödvändiga försoningsprocessen i Afghanistan. Afghanistan behöver inte fler utländska soldater. Afghanerna behöver mat, kläder, husrum, sjukvård och återuppbyggnadshjälp. De 700 miljoner som Sverige årligen satsar på trupperna i Afghanistan borde användas till det.

Riksdagen beslöt den 1 juni att öka antalet soldater i Afghanistan till 600. Ett upprop mot de svenska truppernas närvaro har hittills samlat över 5000 namn. Uppropet finns att hämta på Föreningen Afghanistansolidaritets hemsida. Skriv under och sprid vidare.

Dagens Nyheter ändrade rubriken på sin hemsida till Bombdåd mot svenskar i Afghanistan

Andra bloggar om afghanistan

En god historia är aldrig fel

En god historia är aldrig fel om den berättas av någon som kan. Per Wahlöö (1926–1975), som var författare långt innan böckerna om Martin Beck, Gunvald Larsson m.fl., var en som kunde konsten. Det är därför glädjande att Piratförlaget nu gett ut tre noveller med sjömotiv av Wahlöö och medförfattaren/livskamraten Maj Sjöwall. Två ytterligare noveller av vardera författaren samt några texter kring skapandet av romanserien om ett brott kompletterar denna vackra volym, illustrerad av Gunnar Brusewitz, Vagn Jakobsen och Claes Wahlöö. Piratförlaget har tidigare gett ut flertalet av Per Wahlöös romaner, bland andra Mordet på 31:a våningen.


Sista resan och andra berättelser
Maj Sjöwall & Per Wahlöö
Piratförlaget

Andra bloggar om böcker.

Elisabet I

Vi ägnar en del av regndagarna åt att se den kritikerrosade Elisabet I på tv. Och visst är Helen Mirren lysande i rollen som det engelska statsöverhuvudet. Men jag undrar om man skrivit ett liknande manus om en kung som med så mäktiga fiender lyckats hålla sig vid makten i 45 år. Visst styr våra känslor oss många gånger, men har inte passioner och sexualliv varit något som de högra stånden mestadels skött – och sköter – vid sidan av. Äktenskapen är till för att bygga allianser, manifesterat genom avkomman. Att kung Erik i det protestantiska Sverige gick på friarstråt i ett England som nyss frigjort sig från katolicismen, är inte konstigare än att drottningen själv övervägde äktenskap med den franske hertigen av Alençon.

För hur såg världen ut under den senare delen av 1500-talet? Spanien, motreformationens och inkvisitionens säte, kastade sin skugga över stora delar av Europa. Filip II härskade över iberiska halvön, Nederländerna, Burgund, Milano, Neapel, Sicilien, Sardinien och hela Amerika. Han gjorde anspråk på den franska kronan och hade nyss, genom äktenskapet med Maria Tudor, haft titeln ”kung av England”. ”Alla skepp som färdades på oceanen … tillhörde den spanske kungen”, som en hävdatecknare noterar. Nu ville Filip använda Nederländerna som språngbräde över kanalen för att avsätta Elisabet, gifta sig med Maria Stuart och göra henne till drottning över ett åter katolsk England.

Det är när jag ser Elisabet halvt gråtande vinka avsked till den franske hertigen som jag blir misstänksam. Jag tar fram historieboken från min aldrig avslutade universitetsstudier och läser. De franska hugenotterna hoppades få hertigen av Alençon gift med Elisabet och som make till drottningen av England få tillräckligt stöd för att upprätta ett protestantiskt kungadöme i Nederländerna, med sig själv som kung:

”… Elisabet ingav honom hopp, tillräckligt för att hålla honom i fält mot spanjorerna, men slutligen avvisade hon hans högeligen politiskt motiverade giljande, enär hon inte hade för avsikt att bli alltför mycket indragen i händelserna på kontinenten.” (Palmer–Colton. Nya tidens världshistoria 1. 1973)

Visst ska väl även drottningar kunna tas på allvar?

Elisabet I avbildad på det s.k. armadaporträttet i Woburn Abbey, Bedfordshire.

Knölsvanen

”Knölsvanen Cygneus olor leva i livslångt äktenskap, ehuru omgifte efter dödsfall ofta sker raskare än bland gässen.
...
Svanen gör anspråk på ett större revir, i en mindre sjö vill paret vara ensamt. ... De gråduniga ungarna föras av föräldrarna till växtrika platser i vassarna och utåt natarna, där de gamla drar upp vegetabilierna och sönderdela dem åt de små. Vid simturerna leder honan, så komma ugnarna i rad och sista följa hanen med resta vingsegel.” (Erik Rosenberg. Fåglar i Sverige)

Sickla sluss den 7 juni 2007

En bok

Det står en låda med osålda böcker vid ingången till bokhandeln en dag när jag går förbi, lyrik och drama mest, litteraturens exklusiva strykpojkar. Ett omslag fångar min uppmärksamhet när jag bläddrar i högen och jag förbarmar mig över den hemlösa boken.

marskväll

solstrålens livliga ingenium
borta i hörnet
klättrar en stund på dimröken
från kastrullens kokande vatten

en skälvning går
över min morbrors nakna rygg
där han står efter jobbet
och framböjd med långa intvålande
rörelser vaskar av
sina armar skuldror och händer

köket som fått tvål i ögat
mörknar plötsligt
som en skymning över golvet

och schäfrarnas tjutande gråt
på övervåningen övergår
i vårnattsblåa skall

blint trevande möter hans hand
den handduk
som räcks från sidan –

kvällen stiger in i rummen:

och lampskärmens magra watt silar
sitt guldstoft
över handarbetets gudinnor
där de sitter böjda
och med flinka snabba fingrar
lagar
jordens och trappornas
skjortkragar

(Gösta Friberg Vårvinterdagar 1997)

Omslagsfoto: Henry B. Goodwin
ingenium • (skapande) begåvning [ngt litt.]: av lat. ingenium 'natur; skaplynne; begåvning'; jfr geni, ingenjör

Andra bloggar om poesi

Ebbe Carlsson

Min första uppdragsgivare då jag började frilansa som förlagsredaktör var Ebbe Carlsson. Sättet jag fick uppdraget var typiskt. Sonen var ännu inte året fyllda, jag var barnledig och hade skickat brev till ett antal bokförlag i Stockholmstrakten med förhoppningen att de skulle begära mina tjänster. En enda ringde, Ebbe Carlsson på Tidens förlag. En journalist hade strulat till det med en kalender som journalistförbundet beställt, och nu undrade han om jag kunde åta mig jobbet. Det här var i december, jag hade sett fram emot en avkopplande ledighet över julen och föreslog att vi skulle ses efter helgerna. ”Nej kom klockan tre i eftermiddag”, blev beskedet i luren. Jag insåg att jobbanbuden inte skulle rinna in i den takt jag tänkt, så jag tog sonen och vandrade Torsgatan ner till förlaget på överenskommen tid. Där fick han ligga på golvet hos Ebbes dåvarande sekreterare Maud, medan vi diskuterade jobbet. Sen hade jag sysselsättning den julhelgen och lång tid framöver. Under flera år var Tidens förlag min viktigaste uppdragsgivare. Jag hann också med ett vikariat på förlaget för Martin Lindblom, sedermera chefredaktör på LO-tidningen.

Som uppdragsgivare var Ebbe Carlsson förträfflig, raka besked och bra betalt. Att det var andras pengar han var så generös med förstod jag långt senare, när Lars Hjalmarson fått ta över konkursboet efter Ebbes generositet. Enbart hans fel att arbetarrörelsens enda bokförlag såldes till Rabén och las ner, var det väl inte. Men en god del i det hade han. När han gått över till Bonniers klagade han över att han fick skriva rekvisition på varenda blyertspenna.

Sättet han tog emot besökare var karakteristiskt: allt som oftast slängde han sig i besökssoffan med fötterna på bordet och inledde en diskussion i något ämne som knappast hade med jobbet att göra. Information var hårdvaluta i hans värld och jag var då ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. ”Stor oreda rådde under himlen”, som kineserna sa, efter 70-talets vänsteruppsving. Från SAF och näringslivet uppvaktade man Folket i Bild i förhoppning att få med oss i alliansen mot socialdemokratin. ”Vi är ju båda antiauktoritära”, som en näringslivpotentat sa. Och Bengt Göransson bjöd in till seminarium på Brunnsvik inför valet 1982. Ebbe fiskade säkert på sitt håll efter information om vart vänsterns splittrade trupper var på väg.

De politiska diskussioner vi hade var ytliga. Jag uppfattade honom varken som särskilt kunnig eller intresserad, det var politiken som medel att uppnå och behålla makt som var Ebbe Carlssons livsluft.

Sista gången vi sågs var på Byggnadsarbetarförbundets kursgård på Lidingö. Utgivningen av gamle ordföranden Knut Johanssons memoarer, som jag redigerat, skulle avfiras som det anstår ett fackförbund: öl och bastu, sillbricka, snaps, middag med vin, efterrätt, sherry, kaffe med konjak och generöst groggbord. Allt inom loppet av några timmar, eftersom ordföranden var gammal och behövde lägga sig tidigt.

”Jag funderar på att anställa dig”, sa han plötsligt vid middagen. ”Men jag kanske tar Mårten Palme istället.” Vad jag ville var det knappast fråga om. Det blev för övrigt Palmes pojke som fick jobbet som redaktör för Hela världen i fakta, så jag behövde aldrig reflektera över saken.

Några år senare korsades våra vägar åter. Jag var ordförande i Kurdernas vänner, som tagit sig an de kommunarresterade kurdernas sak. I juni 1988 avslöjade Per Wendel på Expressen att Ebbe Carlsson, med regeringens goda minne, lett privata spaningarna efter Olof Palmes tänkta mördare bland de PKK-sympatiserande kurderna. Men då hade vi inte setts på flera år.

Om mannen och affärerna har journalisten Anders Isaksson skrivit en informativ och bitvis underhållande bok (Ebbe. Mannen som blev en affär. Bonniers 2007), som jag skrivit en anmälan av i nästa nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Uppdaterad 2 juli 2007.

Patti Smith

Kan man verkligen sitta och uppleva en rockkonsert? Måste man inte stå längst fram vid scenen, dansa, trängas och svettas för att verkligen ta in musiken med alla sinnen: syn, hörsel, känsel, lukt och smak?

På väg hem från Patti Smiths konsert på Cirkus på måndagskvällen funderar jag på frågan. Själv har jag suttit i det lätta draget från ytterdörren på trettonde bänk nära taket och är inte ens fuktig i pannan.

Konserten då? Jodå, Patti Smith levererar en blandning av gammalt och nytt med ett tajt band och energi som anstår en 60-åring. Tonvikt ligger på covers från senaste skivan, lite för många för att den riktiga nerven ska infinna sig för min del. Men avslutningen är magnifik med Lou Reeds ”A Perfect Day” (som hon tillägnar staden Stockholm) och en lång rivig version av Van Morrisons ”Gloria”.

Kanske börjar jag bli gammal. Skivorna har jag ju hemma och kan lyssna och dansa till på vardagsrumsgolvet när jag vill.



Andra bloggar om patti smith och musik.

Carl Bildt, Gaza och Kazakstan

Jag har tidigare haft skäl att uttala mig positivt om Carl Bildt och Palestinafrågan (”Kampanjen mot Bildt”). Nu ser jag Sveriges utrikesminister på tv säga att det som skett i Gaza måste karakteriseras ”som en militärkupp”. Kanske det är en korrekt beskrivning. Men de som nu försökt och kanske lyckats gripa makten tillhör det parti som segrade i de palestinska valen. Val, som Carl Bildt i egenskap av observatör beskrev som de mest demokratiska som hållits i Mellanöstern. Men resultatet misshagade USA och västvärlden som omedelbart stängde kranen till det av bistånd helt beroende Palestina. Och vad som händer med hästarna när krubban är tom vet de gamla ordspråken att berätta. Nu har utvecklingen helt gått över styr, som i Irak, som i Afghanistan.

Samtidigt – på en annan plats i världen – meddelar State Department att USA inte har några invändningar mot att Kazakstans president Nursultan Nazarbajev sitter kvar på livstid i den forna sovjetrepubliken där han varit president sedan 1989. Att det amerikanska oljebolaget Chevron (som haft både Condoleezza Rice och Dick Cheney på lönelistan) 1993 ingick ett 40-årigt avtal med regeringen i Kazakstan om att exploatera oljefältet Tengiz, samtidigt som man förhandlar om rätten att upprätta en militärbas vid Kaspiska havets kust, är säkert en tillfällighet.

Läs mer om USA:s basimperium i Chalmers Johnson Imperiedrömmar (2005)

Andra bloggar om: carl bildt, palestina och kazakstan.

Oväder

Sofia kyrka 10 juni 2007, kl 21.26

Trött

”Du ser trött ut.” A. ser på mig. Vänlig, allvarlig.

Jo, de senaste veckorna har varit intensiva, och jag känner hur urlakad jag egentligen är.

Hemma lägger jag mig på soffan. Låter tankarna vandra. De senaste dagarnas och veckornas intryck jäser som en sump inom mig. (Jag minns hur de äldre brukade ”kura skymning” när jag var liten. En stunds meditation varje dag innan lamporna tändes. I dag bombarderas vi med intryck, storstädernas medelklassfamiljer lägger ”livspussel” för att utnyttja dygnets vakna timmar maximalt. Men lyxen att stanna upp ibland unnar vi oss inte.)

Morgonen därpå tvingar jag mig kvar i sängen. Efter nån timme med tidningen somnar jag om. Vaknar till, slumrar och drömmer fram till lunch. En tallrik fil och sen sover jag till sju på kvällen.

I morgon är det lördag, två lediga dagar väntar.

Andra bloggar om att sova

No parking!

Chania 3 maj 2007

Klas Eklund

Klas Eklund ska trappa ner och lämnar tjänsten som chefsekonom i SEB. Han går från en arbetsvecka på 90 timmar till ”bara” 40 timmar i veckan. ( ”’Halvtid’ ny giv för Eklund”, Svenska Dagbladet 1/6-07.) 90 timmar i veckan, det blir i genomsnitt 13 timmars arbete varje dag. Börjar han klockan 7 slutar han klockan 20, vardag som helgdag. Väljer han att jobba 15 timmar under vardagarna (t.ex. kl. 7- 22) återstår i alla fall två fulla arbetsdagar om 8 timmar på helgerna.

Jag lärde aldrig känna Eklund under hans förflutna inom vänstern. Men jag kan tänka mig att en psykolog har en del att säga om det behov av bekräftelse som skapat detta missbruk. Arbetsnarkomani är ju ett beroendetillstånd som vissa personlighetstyper utvecklar under särskilda förhållanden, liksom andra former av missbruk.

Jag tvivlar inte på att politiker och företagsledare har långa arbetsdagar, det har småbarnsföräldrar och föreningsaktiva också. Men det där machosnacket om vem som jobbar mest (Harry Schein stoltserar i sina memoarer med 80 tim/vecka ) äcklar mig.

Och mellan raderna i Eklunds bekännelse läser jag ett budskap till alla vårdbiträden, industriarbetare och flygvärdinnor: Klaga inte!

Jag frågar mig vem som skötte det obetalda arbetet i det eklundska hemmet när pojkarna Sigge och Fredrik var små.

Foto: Björn Larsson Ask

Andra bloggar om arbete och arbetstider.

Oro

En natt ligger jag vaken och vrider mig efter några timmars orolig sömn. Jag går upp, dricker en kopp te och slår på datorn. Googlar en stund och finner följande:

”Alla har vi någon gång känt en övergående oro eller ängslan och då finns vanligtvis en orsak till detta, till exempel sjukdom, slitningar i familjen, arbetslöshet, problem på arbetsplatsen eller ekonomiska bekymmer. Det är normala reaktioner på saker som händer i livet. Den som har en ångestsjukdom reagerar kraftfullt på ett irrationellt sätt, utan att ha en identifierbar orsak (med undantag för posttraumatiskt stressyndrom) [min kurs.].”

Jag inser att det finns saker jag behöver ta tag i de närmaste dagarna. Somnar om.

Citatet jag hittade fanns på Apotekets hemsida.

Andra bloggar om ångest.

Sverige, EU och nätspriten

Sommaren 1993 bad Maria Söderberg, som då var redaktör för UNF:s tidning Motdrag, mig att göra ett reportage om Bryggareföreningen och alkoholpolitiken. Dessförinnan hade jag skrivit för tidningen om Frihetsfrontens arbeta med att desavouera den kommunala utskänkningspolitiken.

Försäljning av öl hade sedan mellanölsförbudet 1977 betraktas som en solkig hantering. Men Bryggareföreningen vände utvecklingen; öl blev en trenddryck och den svenska alkoholpolitiken kom att klämmas åt rejält.

I detta ingick lanserandet av Spendrups med champagne-etiketten, stöd till ungdomsverksamhet (inte minst Fryshuset i Stockholm), lobbying i Bryssel i samband med Sveriges förhandlingar om EU-medlemskapet m.m.

EG-domstolens utslag om nätspriten är knappast oväntat, även om regeringen förefaller tagen på sängen. Sverige förhandlade ju aldrig fram något undantag för alkoholen, till skillnad från vissa kemikalier och det populära snuset. En ensidig deklaration om bibehållen alkoholpolitik och folkhälsoarbete att visa upp för hemmaopinionen, inte värt papperet det var skrivet på, var allt.

Flera personer jag intervjuade i samband med reportaget menade att ingen av de som skötte de svenska förhandlingarna hade någon förståelse eller kunskap om den svenska alkoholpolitiken och dess bakgrund. Tvärtom, var många i den diplomatiska eliten tveksamma till ”förmyndarsamhället”. Och hemma i regeringen, som då leddes av Carl Bildt, var förståelsen lika liten.

Mitt (rätt långa) reportage om Bryggareföreningen liksom det om Frihetsfronten och svartklubben Tritnaha finns att läsa på min hemsida. ”Slaget om Tritnaha”, Motdrag 4/93 och ”Bryggareföreningen och alkoholpolitiken”, Motdrag 1/94.

Andra bloggar om alkoholpolitik och nätsprit

Parus major

En ung talgoxe har förirrat sig in under markisen på vår balkong.

”Talgoxen ... hör till de mest välkända fåglarna, såväl i stad som på land. Ingen fågel är heller så påträngande som han, åtminstone är han ensam om att knacka på fönstret och som besökare inomhus är han flitigast.” (Erik Rosenberg. Fåglar i Sverige)

Uppdaterad 25/6-07

Povel Ramel

Radion var fönstret mot världen när jag var liten. Vare sig jag befann mig hemma i Vasastan eller hos pappa i Södertälje stod den på för jämnan. Mormor stökade i köket eller strök skjortor. Själv lekte jag på golvet eller satt i fönstret och tittade ut på Tomtebogatan. Emellanåt dök det upp något i den bruna apparaten med bakelitknapparna som fick mig att släppa allt jag hade för händerna och bara lyssna. Det var sånger med namn som ”Balladen om Eugen Cork”, ”Johanssons boogie woogie vals” eller ”Naturbarn”. Långa sugande berättelser att låta sig svepas med i och som talade till barnets fantasi. Jag hörde storögt på hur Stig Järrel spelat bort sitt hembiträde på poker! Jag skrattade så jag tjöt åt den verbala fajten mellan kören och Povel i ”Balladen om Eugen Cork” (”Jag ger upp, jag har fått nog, jag ger fan i var de stod … ” osv.) eller vaggade med till den sugande rytmen i ”Naturbarn” och "Vägen till Curacao")

Jag är för ung för att ha tagit del av Povel Ramels tidiga radioprogram och när jag kom upp i tonåren tycktes han mig för mesig (”Ta av dig skorna” har aldrig tillhört mina favoriter.)

Idag inser jag det kongeniala samspelet mellan text och melodi i nästan varje sång han gjort, pastischer javisst, men många gånger bättre än originalet. (Harry Belafonte menar att ”Naturbarn” är den bästa calypso som gjorts. Som vuxen har jag hört några liveinspelningar där improvisationerna aldrig vill ta slut.)

Långt senare läste jag hans memoarer.

Magnus Erikssons skriver om den här sidan av Povel Ramel i onsdagens SvD (”Kvar finns ett arv av klass” (Svenska Dagbladet 7/6-07)

Andra bloggar om: Povel Ramel

Nationaldag med förhinder

Mina känslor inför nationaldagen är blandade. I likhet med majoriteten svenskar uppskattar jag frihet och oberoende. Politiskt anser jag att nationellt självbestämmande är en förutsättning för demokrati och välstånd. Erövrat i kamp, aldrig något man kan ta för givet. Och väl värt en fest.

Men vad är det vi firar den 6 juni? Längs gator och torg drar barn och vuxna fram, några tveksamt viftande med svenska flaggor, andra iklädda svenska fotbollslandslagets tröjor (det senare har nog mer med kvällens landskamp mot Island att göra inser jag efter ett tag). Ingen säger väl nej till en ledig dag, särskilt när vädret är som det var i Stockholm på onsdagen. Uteserveringar och parker är fyllda av människor. Några verkar ha börjat firandet lika tidigt som champagnefrukosterande studenter.

I tidningar och på tv får vi lära oss att den 6 juni firas till minne av att Gustav Vasa, riksgrundaren, utnämns till kung och undertecknandet av 1809 års regeringsform. Men vem bestämde att just detta var en dag att fira?

Spåren leder tillbaka till Arthur Hazelius. Den 6 juni firades till en början som en av flera historiska festdagar på Skansen. Men det var i under första världskriget Svenska flaggans dag (som dagen kallades före 1983) firades första gången.

”Premiären för den 6 juni, som Svenska flaggans dag, ägde rum på Stadion i Stockholm 1916 i närvaro av Gustav V och medlemmar av kungahuset. Stockholms Stadion var vid premiären endast ett par år gammal och det blev en pampig invigning med paraderande regementen, fosterländska sånger, tal och utbringande av leven.”

Den kung som 1914 lierat sig med Sven Hedin och högern och framtvingade regeringen Staafs avgång på försvarsfrågan, hade funnit att den redan existerande vårfesten var en både inarbetad och passande tradition att bygga vidare på. Här kunde man stärka de nationella känslorna under det krig som mer än något annat påverkat Europas 1900-tal. Motståndet från arbetarrörelsen var tillräckligt starkt för att inte locka med oss på Tysklands sida mot Ryssland den gången, kungen fick nöja sig med neutralitet, liksom under det andra världskriget.

Och nu har den överhet, som med lock och pock, trixade oss in i den Europeiska Unionen förklarat att den svenska nationen är värd en egen helgdag, då vi ska fira den regeringsform samma överhet i andra sammanhang behandlat som vatten.

Kanske kan detta en dag bli en folkets dag, men tills vidare säger jag som doktor Dengroth: Jag är skeptisk.

Citaten om Svenska flaggans dag är hämtade från Nordiska museets hemsida. En utomordentligt läsvärd artikel om Gustav V under andra världskriget publicerades häromdagen Under strecket i Svenska Dagbladet (”Fredstrevaren som drog skam över Sverige”, 5/6-07)

Andra bloggar om nationaldagen

Vördnad inför ålderdomen

5 juni och min mor fyller 75 år. Jag tänker på vad författaren Jonathan Freud skriver om romernas inställning till ålderdomen:

”Lars Demetris lille son Grofo frågade mig för lite sedan hur gammal jag är, och när jag hade svarat, sa pojken: ’Man skulle kunna tro att du var mycket äldre.’ Det var hans sätt att visa artighet, att smickra mig.

Frågan är om inte de som har det allra bäst är de gamla kvinnorna. Ofta upplevs de besitta mystiska krafter, och eftersom de är gamla utgör deras sexualitet inget hot. En stor del av de regler som rör marimos, rituell orenhet, behöver de inte iaktta, och tillsammans med de gamla männen serveras de först vid måltider och fester. I västerländsk kultur kan kvinnor ibland gå till vilka ytterligheter som helst för att bevara sin ungdomliga fägring. De zigenska damerna får istället ökad status med högre ålder, de sitter med männen, äter, röker öppet – förr gärna pipa – och yttrar sig om klanens angelägenheter.” (Jonathan Freud. Romer. 2006)

Men idag lämnar vi filosoferandet. Ikväll blir det fest!

Andra bloggar om ålderdom

Njut av friheten (Favorit i repris)

Njut av friheten, snart blir det trängselskatt. Teckning Magnus Bard

Tvivelaktiga byggmetoder

Det var en sommar i mitten av 90-talet. Det regnade kraftigt. Lena och jag tittade ut på trädgården när vi hörde hur det droppade – bakom oss. På rosentapeten bredde en omisskännlig fuktfläck ut sig. Bakom hålkärlslisten mot innertaket bubblade vattnet fram. Uppe på taket kunde vi konstatera att en bärlist under takpannorna var spikad direkt i pappen och bildade en effektiv fördämning mot avrinningen. Något den tidigare ägaren missat eller underlåtit att åtgärda när de lagt om taket.

Jag tänker på det här när jag läser om larmen om tvivelaktiga byggmetoder (se bl.a. Dagens Nyheter 1/6-07).

Fukten utgör varje byggares och villaägares skräck. Vatten, liksom möss, tar sig in överallt. Här i vår nya lägenhet fick vi leva med en byggfläkt i sovrummet en hel månad. En underentreprenör hade missat att foga en dryg decimeter mellan betongblocken i ytterväggen.

Ja, åter har brister i byggandet i uppmärksammats: för några år sedan gällde det fukt och mögel i väggarna på grund av byggslarv, nu är det tvivelaktiga konstruktioner som är i fokus. Utanpå gipsskivor och reglar av trä fäster man isolerskivor och putsar sedan direkt på isoleringen. Kommer vattnet väl in har det ingenstans att ta vägen, om väggen saknar luftspalt. I Tyskland, där metoden kommer ifrån, används den bara på stenhus, men här i Sverige har man gått längre.

– Kartonghus, säger en arkitekt i Aktuellt.

Ja nog har vi undrat. – Vad händer om fasaden får ett hårt slag , har vi sagt när vi tittat på nybyggena i området. För att inte tala om alla tänkbara läckor vid balkonginfästningar och andra håltagningar. Nu säger arkitekten i tv att det räcker med att en cykel välter så kan den spräcka fasaden.

Familjebostäder och Skanska har redan övergett metoden, medan andra framhärdar.

– Vi tar vårt ansvar, säger den tekniske chefen för ett av våra större byggbolag. Det gäller bara att vara noggrann vid byggandet.

– Vi överger inte en metod bara för en rapport, säger han. (Men den gick fort att ta till sig, när det visade att den kunde sänka kostnaderna.)

Själva är vi inte drabbade. Huset vi bor i är byggt av sten, betong och trä, rena naturmaterial. Byggaren har varit seriös. Men det vi sett av tidspress och slarviga under- och underunderentreprenörer får oss att undra.

– Idag läggs allt krut på dyra inredningar, säger arkitekten. Husen får bli som de blir.


Hela rapporten kan läsas på Sveriges Tekniska Forskningsinstituts (SP) hemsida.

Andra bloggar om: byggfusk